Benbrott i vadbenet. Benbrott i bakre triangeln. Ledbandsskada. Diagnostisering. PV 40/2022
Benbrott i vadbenet. Benbrott i bakre triangeln. Ledbandsskada. Diagnostisering. PV 40/2022
Händelseförloppet
Patienten fick en skada i höger vrist vid en halkolycka. På den röntgenbild som togs samma dag på centralsjukhuset konstaterades inga frakturer. Man bedömde att det var frågan om en ledbandsskada. Behandlingen var stödförband och kryckor.
Drygt en vecka senare konstaterades vid en röntgenundersökning med remiss av företagsläkaren ett benbrott (fraktur) i vadbenet (fibula) med bra läge. I området kring vristens yttre fotknöl konstaterades ömhet vid klinisk undersökning. Behandlingen var stödförband. I den kontrollröntgenundersökning som gjordes tre veckor senare konstaterades inte ännu läkning. En vecka senare fick patienten en jourmässig remiss till centralsjukhuset.
Vid den undersökning som utfördes på centralsjukhusets kirurgiska jourpoliklinik konstaterades kraftig smärta i underbenets mellersta del, vristen och foten. Patienten kunde inte alls stöda på foten. Som nytt fynd konstaterades också en fraktur i skenbenets bakre triangel. Behandlingen var stövelgips i fem veckor.
Framöver kvarstod smärtor i vristen. Vid magnetundersökning konstaterades partiella skador i vristens ledband, som korrigerades genom operation. Man konstaterade att ledbanden (syndesmosen) var hela.
Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen
Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut att de undersökningar och de behandlingar som utfördes på grund av skadan i vristens yttre ledband var medicinskt motiverade och i enlighet med gängse vårdpraxis. Centralen konstaterade att korrekt behandling av ledbandsskador i vristen i det inledande skedet är konservativ dvs. icke-operativ behandling. Om symtom kvarstår i vristen, är det korrekt att i ett senare skede överväga operativ behandling. Enligt centralens bedömning försummades inte undersökningar och behandlingar av ledbanden i vristen.
Enligt centralens bedömning skulle frakturen i skenbenets bakre triangel utifrån de uppgifter som var tillgängliga vid undersökningstidpunkten kunnat konstateras tidigare. Centralen ansåg att det inte fanns dröjsmål i konstaterandet av frakturen i skenbenets bakre triangel. Däremot skulle det ha varit möjligt att konstatera frakturen i högra vadbenet redan vid det första besöket på centralsjukhuset. Centralen bedömde att diagnosen fördröjdes till denna del med tio dygn. Enligt centralens bedömning inverkade dock dröjsmålet i konstaterandet av frakturen i vadbenet inte på innehållet i behandlingen eller på frakturens läkning eller prognos. Centralen ansåg att det inte var frågan om en sådan ersättningsgill personskada som avses i patientskadelagen.
Begäran om rekommendation till avgörande
Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.
NÄMNDENS AVGÖRANDE
Bestämmelse som ska tillämpas
Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.
Bedömning av vårdens korrekthet
Nämnden ansåg att den kliniska undersökning som man utförde på centralsjukhusets jourmottagning efter halkolyckan i övrigt utfördes korrekt, men att man inte observerade den ömhet som kändes högre upp i vaden. Vid den röntgenundersökning av underbenet som gjordes med remiss av företagsläkaren drygt en vecka senare konstaterades en fraktur med bra läge i vadbenet ovanför vristen. Behandlingen var elastiskt förband. Enligt nämndens bedömning skulle det sannolikt ha varit möjligt att med en adekvat undersökning konstatera frakturen med bra läge i vadbenet redan i det inledande skedet efter halkolyckan. Enligt nämndens bedömning skulle behandlingen av vadbensfrakturen ha varit konservativ, även om frakturen hade konstaterats genast efter olycksfallet.
Vid den röntgenundersökning av vristen som gjordes cirka en månad senare konstaterades som nytt fynd även fraktur i skenbenets bakre triangel och en gipsstövel sattes på benet och foten. Nämnden konstaterade att frakturen i bakre triangeln inte kunde konstateras på den röntgenbild som togs vid första besöket och inte heller på de bilder av underbenet som togs för att kontrollera frakturen i vadbenet. Vid magnetundersökning kunde man konstatera följdtillstånd av en fraktur i bakre triangeln, som omfattade högst en femtedel av ledytan. Enligt nämndens bedömning skulle behandlingen därmed ha varit konservativ, även om frakturen i bakre triangeln hade diagnostiserats tidigare eller omedelbart efter olycksfallet.
Nämnden konstaterade att det är känt att en fraktur högt uppe i vadbenet ofta är förknippad med en ledbandsskada (syndesmosskada) och då ska operativ behandling övervägas redan i det inledande skedet. I detta fall kunde en syndesmosskada eller ett följdtillstånd av en sådan inte påvisas, utifrån vilket operativ behandling i det inledande skedet skulle ha kunnat anses motiverad.