Diagnostisering och behandling av bristning i rotatorkuff. PV 62/2022

Diagnostisering och behandling av bristning i rotatorkuff. PV 62/2022

Händelseförloppet

Patienten uppsökte hälsovårdscentralens läkarmottagning på grund av axelsmärtor. Då berättade patienten att hen två månader tidigare i samband med påklädning känt en skärande smärta i axeln. Därefter hade patienten haft molande värk i axeln, som förvärrats de två senaste veckorna. Patienten kunde lyfta övre extremiteten 100 grader framåt och 90 grader i böjd ställning. Vid palpation var smärtan värst under skulderbladskammens utskott. Patienten fick en kortisoninjektion och smärtstillande läkemedel för behandling av besväret.

Patienten kom till hälsovårdscentralens mottagning på nytt efter cirka en vecka. Då nämns i anamnesen (patientuppgifterna) att ledsmärtan skulle ha lättat betydligt efter behandlingen med kortisoninjektion. Smärtor uppkom dock ännu när patienten rörde på handen. Man beslutade att göra en röntgenundersökning, där inga traumaförändringar eller bentumörer observerades. I leden mellan nyckelbenet och skulderbladet (AC-leden) fanns lindrig artros. På bilden sågs senförkalkning i glenohumeralledsgropen. Den fortsatta åtgärden var en begäran om ultraljudsundersökning. Den skulle ha genomförts om cirka en månad.

Patienten sökte sig för undersökning inom privatvården. Där konstaterade man kliniskt symtom på bristning i rotatorkuffen och gjorde en ultraljudsundersökning. Vid undersökningen bekräftades diagnosen och en omfattande degenerativ (åldersrelaterad) bristning i rotatorkuffen. Man konsulterade sjukhusets ortoped om behandlingen. Ortopeden berättade att behandlingen skulle vara konservativ dvs. icke-operativ med träning för stärkning av musklerna.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut att de behandlings- och undersökningsåtgärder som genomförts på patienten vid hälsovårdscentralen till alla delar var korrekta, tillräckliga och rättidiga med hänsyn till patientuppgifterna, symtomen och fynden vid den aktuella tidpunkten. En remiss för avbildningsundersökningar gjordes utan dröjsmål och i rätt tid och det fanns absolut inte några medicinska motiv till exempel för en brådskande ultraljudsundersökning. Behandlingen av degenerativ senbristning är i varje fall konservativ, och därmed kan man i detta fall inte heller anse att operativ behandling har fördröjts.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS AVGÖRANDE

Bestämmelse som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Bedömning av vårdens korrekthet

Nämnden konstaterade att rotatorkuffen kan skadas vid enskilda olycksfall. Det är dock vanligt att rotatorkuffen degenereras med åldern. Då blir senan tunnare och det uppkommer bristningar i den. Även omfattande bristningar kan uppkomma utan betydande trauma. En bristning i rotatorkuffen kan läka utan operation och bli rätt symtomfri. Den inledande behandlingen av bristning i rotatorkuffen är i regel konservativ. Operationsresultaten i fall där den bakomliggande orsaken är omfattande bristning i rotatorkuffen är inte särskilt bra. När rotatorkuffen är tillbakadragen och degenererad lyckas man inte sy fast den ordentligt, och fixeringen ger ofta vika på nytt senare. Det dåliga behandlingsresultatet beror då inte i första hand på tidpunkten för operationen eller metoden för genomförandet utan på biomekaniska degenerativa förändringar i senan. Därför är behandlingen vid omfattande degenerativ bristning rehabilitering i stället för operation.

Undersökningen och vården av patienten på hälsovårdscentralen utfördes enligt gängse praxis. Genom röntgenundersökning uteslöt man att orsaken till symtomen var skador i benbyggnaden, tumörer eller betydande artros. Därefter planerades en ultraljudsundersökning. Eftersom ingen traumatisk händelse i samband med symtomens uppkomst var känd, var det sannolikt att symtomen var förknippade med en degenerativ sjukdom. Då är vården inte brådskande, utan främst smärtlindrande medicinering och rehabilitering enligt symtomen. Vårdresultatet skulle sannolikt inte ha skiljt sig i väsentlig grad, även om ultraljudsundersökningen hade gjorts tidigare och en säker diagnos hade fastställts som orsak till symtomen tidigare än vad som nu var fallet. 

Nämnden ansåg, att det inte är frågan om ersättningsgill skada.