Intern fixering av fotledsfraktur. Sårinfektion. Tolerabilitet. PV 22/2023
REPOSITION AV FOTLEDSFRAKTUR. SÅRINFEKTION. TOLERABILITET.
Patienten skadade vid en fallolycka 2011 sin högra fotled där man konstaterade öppen fraktur med felställning i båda fotknölarna (bimalleolarfraktur). Frakturen fixerades med plattor och skruvar vid en jourmässig operation. Före åtgärden fick patienten antibiotikabehandling avsedd för förebyggande av infektioner (antibiotikaprofylax).
Efter operationen uppkom infektion i såret. Man gjorde en kirurgisk revision (rengöring) av såret, inledde undertrycksbehandling i såret (VAC-behandling) och gav intravenös antibiotikabehandling. Dessutom avlägsnade man fixeringsmaterial från frakturen och stödde den med en extern fixeringsanordning. Efter långvariga behandlingar slöt såren sig och man konstaterade att frakturen hade förbenats.
Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen
Patientförsäkringscentralen ansåg i sin bedömning av infektionens tolerabilitet, att den åtgärd som utfördes på patienten på grund av den öppna frakturen var förknippad med en infektionsrisk på över två procent och att infektionen därmed kunde anses vara förutsebar på det sätt som avses i patientskadelagen.
Centralen konstaterade att om infektionen har varit förutsebar, ersätts en infektionsskada enligt beredningen av patientskadelagen endast ifall skadans svårighetsgrad kan anses vara sällsynt och överraskande.
Centralen bedömde att patientens primärskada dvs. öppen fotledsfraktur var potentiellt livshotande. Centralen konstaterade att patienten på grund av infektionen hade vårdats på sjukhus i 20 dagar, varvid infektionen hade behandlats med VAC-behandling och antibiotika intravenöst, och att antibiotikabehandlingen hade orsakat hudutslag. På grund av infektionen hade man avlägsnat fixeringsmaterial från frakturen och stött den utifrån. Dessutom hade man utfört kirurgiska revisioner. Centralen konstaterade att enligt de utredningar som den hade tillgång till hade såren slutit sig och frakturen förbenat sig i en god position.
Centralen bedömde att den skada som orsakats av infektionen inte var så allvarlig i relation till den skada som behandlades och till patientens hälsotillstånd i övrigt, att skadan med hänsyn till infektionens förutsebarhet kunde anses vara ersättningsgill.
Begäran om rekommendation till avgörande
Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.
NÄMNDENS AVGÖRANDE
Bestämmelse som ska tillämpas
Enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i patientskadelagen (879/1998) betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av infektion som uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd, om inte patienten ska tåla skadan med beaktande av hur förutsebar infektionen är, hur allvarlig den skada som uppkommit är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller det handikapp som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt.
Bedömning av huruvida infektionen var tolerabel
Nämnden ansåg att Centralens bedömning av infektionsrisken på över två procent för åtgärden på grund av den öppna frakturen var korrekt och konstaterade dessutom att patienten enligt journalanteckningarna rökte, vilket också ökar infektionsrisken. Infektionen kunde därmed anses vara förutsebar på det sätt som avses i patientskadelagen.
Nämnden konstaterade att den skada som behandlades, öppen fotledsfraktur, skulle vara livshotande utan behandling.
Patienten måste på grund av infektionen vårdas på sjukhus i 20 dagar, varvid infektionen hade behandlats med kirurgiska revisioner, undertrycksbehandling och intravenösa antibiotika. Fixeringsmaterial hade avlägsnats från frakturen och den hade stötts med en extern fixeringsanordning. Enligt anteckningarna i journalhandlingarna hade såren slutit sig och frakturen förbenats efter långvariga behandlingar.
Patienten ansåg att den skada som uppkommit till följd av infektionen var allvarlig, eftersom svullnad och smärta samt kosmetiskt men kvarstod i fotleden.
Enligt motiveringarna till regeringens proposition om ändring av patientskadelagen måste en förutsebar infektion vad gäller svårighetsgraden vara sällsynt och överraskande för att skadan ska komma att ersättas utifrån en bedömning av vad en patient ska tåla (RP 91/1998, s. 24).
Enligt utredningen utifrån de tillgängliga handlingarna bedömde nämnden, att patientens återstående men av infektionen var högst ett lindrigt funktionellt och kosmetiskt men. Symtomen i fotleden berodde enligt nämndens uppfattning främst på primärskadan.
Med hänsyn till den klart förhöjda infektionsrisken i operationssåret samt det slutresultat av vården som har uppnåtts trots infektionen, ansåg nämnden att det inte var frågan om en sådan ersättningsgill infektionsskada som avses i patientskadelagen.
Nämnden rekommenderade inte skadeersättning.