Limembolisering. Hjärninfarkt. Oskälighet. PV 21/2023

NEUROKIRURGI. ARTERIOVENÖS MISSBILDNING AV CEREBRALA KÄRL. LIMEMBOLISERING. FÖRLAMNINGSSYNDROM. OSKÄLIGHET.

Händelser

2016 konstaterades hos patienten i undersökningar, som gjordes på grund av en subaraknoidal blödning, arteriovenös missbildning av cerebrala kärl (arteriovenös malformation), som hade orsakat blödningen. I kärlmissbildningen fanns det ett område med små kärlaneurysm som predisponerade för nya blödningar. På patienten gjordes en intravaskulär ocklusionsåtgärd med emboliseringsmedel i kärlmissbildningen. Efter åtgärden konstaterades ensidig förlamning i patientens övre och nedre extremitet. I avbildningsundersökningar konstaterades färska infarktförändringar i förlängda märgen och cervikala ryggmärgen.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen konstaterade i sitt ersättningsbeslut, att den vård som patienten fick var medicinskt motiverad och att den hade genomförts enligt gängse vårdpraxis. Centralen ansåg att förlamningssyndromet och infarkten som uppkom efter ocklusionsåtgärden i kärlmissbildningen var en sådan följd av åtgärden som inte kunde undvikas trots att behandlingen utfördes korrekt. Centralen ansåg att det inte var frågan om en sådan ersättningsgill personskada som avses i patientskadelagen.

Centralen konstaterade att det men som hade orsakats patienten översteg invaliditetsklass 7, varvid en oskälighetsbedömning av följden skulle göras. Centralen ansåg att man på grund av att följden var förutsägbar och det var frågan om behandling av en livshotande sjukdom inte kunde anse att följden är en oskälig skada som ersätts enligt 2 § 1 mom. 7 punkten i patientskadelagen.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelser som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Enligt lagens 2 § 1 mom. 7 punkten betalas ersättning för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd förutsatt att följden är en bestående svår sjukdom eller handikapp eller död och följden kan anses oskälig med beaktande av hur allvarlig skadan är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller de handikapp som behandlats och vårdats, patientens hälsotillstånd i övrigt, hur sällsynt skadan är samt hur stor skaderisken är i ett enskilt fall.

Om grunderna för tillämpningen av bestämmelserna om ersättande av oskälig skada

(2 § 1 mom. 7 punkten)

I regeringens proposition om ändring av patientskadelagen (RP 91/1998) konstateras (s. 25–26) att oskälighetsbedömning görs då skadan har orsakat patienten ett bestående svårt handikapp eller lett till patientens död. Först efter att detta absoluta kriterium har uppfyllts gör man en egentlig bedömning av huruvida skadan är oskälig genom att tillämpa två olika grunder, nämligen hur allvarlig skadan relativt sett är samt skadans förutsebarhet. Det att patientens helhetssituation är oförmånlig på grund av skadan eller andra sjukdomar antyder inte att skadan är oskälig men detta gör däremot nog en beaktansvärd disproportion mellan å ena sidan den skada som orsakats och å andra sidan den sjukdom som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt. Inte ens allvarliga komplikationer ersätts om oskäliga i de fall då de har varit förutsebara. Å andra sidan skall inte en sällsynt komplikation anses oskälig fastän patienten i ett enskilt fall hade haft en större risk än normalt att denna tillstöter.

Bedömning

Nämnden bedömde att man i patientens fall i behandlingen uppnådde den professionella standarden av en specialistläkare inom interventionell neuro-radiologi.

Nämnden ansåg att det var sannolikt att den infarkt i ryggmärgen som konstaterades hos patienten efter åtgärden och den ensidiga förlamningen i övre och nedre extremiteten som uppkom till följd av infarkten hade orsakssamband med åtgärden. Enligt den utredning som nämnden fått är intravaskulära ocklusionsåtgärder förknippade med en betydande risk för hjärninfarkt (10–20 %). 

Den sjukdom som behandlades var arteriovenös missbildning av cerebrala kärl, som hade orsakat en akut subaraknoidalblödning. Sjukdomen är allvarlig, eftersom den är förknippad med utöver en besvärlig akut symtombild (huvudvärk, illamående, ljuskänslighet), även med en betydande risk för död, förlamning och senare en mångformig neuropsykologisk symtombild. Den kärlmissbildning som hade konstaterats i detta fall var förknippad med en betydande risk för nya blödningar och svår invalidisering eller död.

Nämnden ansåg att hjärninfarkten i patientens fall inte kunde anses vara en överraskande och oförutsebar följd i samband med den emboliseringsåtgärd som utfördes. Man kunde inte anse att det var frågan om en sällsynt och överraskande komplikation i samband med en sådan här åtgärd. Den sjukdom som behandlades skulle som obehandlad ha lett till svår invaliditet och potentiellt till patientens död. När man beaktade skadans allvarlighet, karaktären och svårighetsgraden för den sjukdom som behandlades, patientens hälsotillstånd i övrigt, hur sällsynt skadan är samt hur stor skaderisken var i patientens fall, kunde man helhetsmässigt sett inte anse att det är frågan om en sådan oskälig följd av behandlingen som avses i patientskadelagen.

Nämnden ansåg att det inte var fråga om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen.