Ocklusion av hjärnaneurysm. Hjärninfarkt. Oskälighet. PV 1/2023

NEUROKIRURGI. OCKLUSION AV HJÄRNANEURYSM. HJÄRNINFARKT. OSKÄLIGHET.

Händelseförloppet

I en magnetundersökning av huvudet som gjordes på patienten 2016 konstaterades hjärnaneurysm på båda sidor av mellersta hjärnartärens förgrening. Hjärnaneurysmet på den ena sidan ockluderades först, och patienten återhämtade sig efter operationen till sitt tidigare tillstånd.

Cirka sju månader senare genomgick patienten en operation där hjärnaneurysmet på andra sidan ockluderades. I samband med operationen rupturerade hjärnaneurysmet från sin stam, varvid man för att stoppa blödningen slöt mellersta hjärnartärens stam med klips. Man kunde stoppa blödningen och ockludera hjärnaneurysmet utanför blodomloppet.

Efter operationen konstaterade man att en hjärninfarkt hade utvecklats i försörjningsområdet för den mellersta hjärnnervens främre gren. Hos patienten kvarstod till följd av hjärninfarkten talsvårigheter och ensidig förlamning.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen konstaterade i sitt ersättningsbeslut att den vård som patienten fick var medicinskt motiverad på grund av rupturrisken förknippad med aneurysmet. Enligt Centralens bedömning orsakades tilltäppningen av hjärnartären i samband med behandlingen och störningen i hjärnans blodcirkulation till följd av detta inte av felaktigt eller bristfälligt genomförande av behandlingen. Centralen ansåg det som sannolikt att slutresultatet inte skulle ha kunnat undvikas genom ett annat förfarande. Centralen ansåg att det inte var frågan om en sådan ersättningsgill personskada som avses i 2 § 1 mom. 1 punkten i patientskadelagen.

Centralen konstaterade, att enligt beredningen av patientskadelagen anses en bestående och svår skada inte som oskälig om grundsjukdomen har varit allvarlig. Om sjukdomen utan behandling sannolikt skulle ha lett till svår bestående funktionsnedsättning eller död hos patienten, ska en svår skada som orsakats vid behandlingen av en sådan sjukdom inte ersättas som en oskälig skada.

Centralen konstaterade att den sjukdom som behandlades i detta fall (aneurysm som inte blödde) var potentiellt livshotande. Centralen ansåg att det inte var frågan om en sådan ersättningsgill skada som avses i 2 § 1 mom. 7 punkten i patientskadelagen.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelser som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Enligt lagens 2 § 1 mom. 7 punkten betalas ersättning för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd förutsatt att följden är en bestående svår sjukdom eller handikapp eller död och följden kan anses oskälig med beaktande av hur allvarlig skadan är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller de handikapp som behandlats och vårdats, patientens hälsotillstånd i övrigt, hur sällsynt skadan är samt hur stor skaderisken är i ett enskilt fall.

Om grunderna för tillämpningen av bestämmelserna om ersättande av oskälig skada (2 § 1 mom. 7 punkten)

I regeringens proposition om ändring av patientskadelagen (RP 91/1998) konstateras (s. 25–26) att oskälighetsbedömning görs då skadan har orsakat patienten ett bestående svårt handikapp eller lett till patientens död. Först efter att detta absoluta kriterium har uppfyllts gör man en egentlig bedömning av huruvida skadan är oskälig genom att tillämpa två olika grunder, nämligen hur allvarlig skadan relativt sett är samt skadans förutsebarhet. Det att patientens helhetssituation är oförmånlig på grund av skadan eller andra sjukdomar antyder inte att skadan är oskälig men detta gör däremot nog en beaktansvärd disproportion mellan å ena sidan den skada som orsakats och å andra sidan den sjukdom som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt. Inte ens allvarliga komplikationer ersätts om oskäliga i de fall då de har varit förutsebara. Å andra sidan skall inte en sällsynt komplikation anses oskälig fastän patienten i ett enskilt fall hade haft en större risk än normalt att denna tillstöter.

Bedömning

Nämnden ansåg i sitt ersättningsbeslut, att den professionella standard som krävs av en erfaren specialistläkare inom neurokirurgi uppnåddes vid den operation som utfördes på patienten. Nämnden ansåg att det var sannolikt, att tilltäppningen av hjärnartären och hjärninfarkten har ett orsakssamband med den operativa behandlingen av hjärnaneurysmet. Enligt nämndens bedömning bör tilltäppningen av hjärnartären och hjärninfarkten i patientens fall anses som en komplikation, som sannolikt inte skulle ha kunnat undvikas trots korrekt genomförande av åtgärden.

Till följd av hjärninfarkten uppkom hjärnödem hos patienten, vilket dessutom förutsatte öppning av skallkalotten och senare lagning med främmande material. Till följd av hjärninfarkten kvarstod hos patienten en svår talstörning (afasi) och ensidig förlamning av extremitetsparet, som sannolikt är bestående. Enligt nämndens uppfattning motsvarar det bestående men som orsakats till följd av vården tydligt minst invaliditetsklass 7–8, och därför gjorde nämnden en oskälighetsbedömning.

I utgångsläget var patienten neurologiskt symtomfri. Patienten hade dock en allvarlig sjukdom dvs. hjärnaneurysm som inte blödde, men som är förknippad med en betydlig risk för kumulativ allvarlig funktionsnedsättning och död. Man kunde sluta aneurysmet genom operationen, men som komplikation i samband med behandlingen fick patienten tilltäppning av ett blodkärl i hjärnan och hjärninfarkt. Som associerad komplikation uppkom hjärnödem, vilket förutsatte öppning av skallkalotten och senare lagning med främmande material. Till följd av hjärninfarkten kvarstår hos patienten en svår talstörning och ensidig förlamning av extremitetsparet, som mycket sannolikt är bestående. Enligt nämndens uppfattning kunde man inte anse att tilltäppningen av hjärnartärens gren och den hjärninfarkt som uppkom till följd av detta är en sällsynt och oväntad följd i samband med den behandling av hjärnaneurysm som utfördes på patienten.

När man beaktade skadans allvarlighet, karaktären och svårighetsgraden för den sjukdom som behandlades, patientens hälsotillstånd i övrigt, hur sällsynt skadan är samt hur stor skaderisken var i patientens fall, kunde man helhetsmässigt sett inte anse att det är frågan om en sådan oskälig följd av behandlingen som avses i patientskadelagen.

Nämnden ansåg att det inte var fråga om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen.