Operativ behandling av akillessena. Infektion. PV 19/2023

KIRURGI. OPERATIV BEHANDLING AV AKILLESSENERUPTUR. INFEKTION. TOLERABILITET.

Händelseförloppet

Patienten skadade sin fot vid bollspel (händelseår 2017). I den kliniska undersökning som man utförde på hälsocentralen cirka två veckor senare konstaterade man en tydlig grop ovanpå akillessenan och bedömde att det var frågan om en akillesseneruptur. Patienten remitterades för bedömning till centralsjukhusets kirurgiska poliklinik, där beslut om kirurgisk behandling fattades. Cirka två veckor senare utfördes en rekonstruktionsoperation i akillessenan. Patienten hade uppmanats att sluta röka före operationen, men hade inte slutat röka. Vid operationen konstaterades uttänjning och ärrvävnad i akillessenans ändar. Senändarna kunde sys ihop. I samband med operationen fick patienten antibiotikabehandling för förebyggande av infektioner.

Man tog bort gipset cirka tre veckor efter operationen och konstaterade då att operationssåret var snyggt. Behandlingen fortsatte med ortosbehandling. Knappt två veckor efter borttagningen av gipset sökte patienten sig till hälsovårdscentralen på grund av rodnad och varutsöndring från såret. Ett prov för bakterieodling togs från såret. Antibiotikabehandling peroralt påbörjades till patienten. Bakterieväxt konstaterades i bakterieodlingen.  CRP-värdet som lätt visar tecken på infektion var förhöjt. Patienten remitterades till centralsjukhuset för bedömning av infektionsbehandlingen.

På centralsjukhuset påbörjades intravenös antibiotikabehandling. Patienten genomgick en åtgärd för öppning av operationssåret, varvid man konstaterade att akillessenans ändar hade lossnat från varandra. Dålig vävnad måste avlägsnas från akillessenan. På grund av infektionstillståndet lämnades såret öppet. Såret slöts efter tre dagar. Man ansåg att möjligheterna att korrigera akillessenan var dåliga på grund av patientens rökning. Vården fortsattes med ortosbehandling. Peroral antibiotikabehandling fortgick ännu när patienten skrevs ut efter fem dygns sjukhusvård.

Vid ett kontrollbesök efter tre veckor konstaterade man att såret var slutet och att det inte fanns kliniska tecken på infektion. I akillessenan konstaterades ärrvävnad och i foten nedsatt ansatskraft.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg att det inte var frågan om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen.  Infektionen hade sannolikt uppkommit i samband med behandlingen, men att den inte kunde undvikas trots att behandlingen utfördes korrekt. Konstaterandet och behandlingen av infektionen var korrekt. Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut, att den åtgärd som utfördes på patienten var förknippad med en infektionsrisk på över 2 procent. Det var inte frågan om en förutsebar infektion. Obehandlad skulle patientens grundsjukdom ha äventyrat arbets- och funktionsförmågan. Centralen ansåg att det var frågan om en infektion som patienten ska tåla. 

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelse som ska tillämpas        

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Enligt 2 § 1 mom. 3 punkten betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av infektion som uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd, om inte patienten ska tåla skadan med beaktande av hur förutsebar infektionen är, hur allvarlig den skada som uppkommit är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller det handikapp som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt.

Bedömning av vårdens korrekthet

Nämnden ansåg att den professionella standard som krävs av en erfaren specialistläkare inom ortopedi och traumatologi uppnåddes vid korrigeringsoperationen av rupturen i akillessenan. Akillessenans ändar kunde sys ihop vid operationen. I samband med operationen fick patienten adekvat infektionsförebyggande läkemedelsbehandling. Enligt nämndens bedömning genomfördes den postoperativa vården enligt gängse vårdpraxis.

Bedömning av huruvida infektionen var ersättningsgill

Nämnden ansåg att det var sannolikt, att infektionen uppkom i samband med behandlingen av akillessenerupturen. All kirurgisk behandling är förknippad med infektionsrisk. Den anspråkslösa blodcirkulationen i akillessenans område orsakar dålig läkningstendens i vävnaderna vilket ökar risken för infektioner i området. Därför är operationer i akillessenan vanligen förknippade med ökad infektionsrisk. Enligt nämndens uppfattning kunde man i princip bedöma att infektionsrisken var över två procent. I detta fall ökade infektionsrisken enligt nämndens bedömning på grund av patientens rökning, som han trots uppmaningar före operationen inte hade slutat med. Nämnden ansåg att infektionen i detta fall var förutsebar på det sätt som avses i patientskadelagen.

På hälsovårdscentralen påbörjades peroral antibiotikabehandling för behandling av den konstaterade sårinfektionen. Patienten remitterades till centralsjukhuset, där intravenös antibiotikabehandling påbörjades. En kirurgisk revisionsåtgärd gjordes i såret, varvid rikligt med dålig vävnad i akillessenan måste avlägsnas. Såret lämnades öppet och det kunde slutas tre dygn senare när svullnaden hade lagt sig. Patienten vårdades fem dygn på sjukhus på grund av infektionen. Peroral antibiotikabehandling fortsattes ännu efter hemkomsten i 10 dygn. Vid ett kontrollbesök efter tre veckor konstaterade man att såret var slutet och att det inte fanns tecken på infektion. Akillessenan hade läkt med ärrvävnad och detta medförde nedsatt ansatskraft och belastning i hälområdet.

Till följd av infektionen gick det resultat som eftersträvats med operationen förlorat. Enligt nämndens bedömning påverkades infektionens allvarlighet och behandlingsresultatet även av patientens rökning, som hen inte hade upphört med trots uppmaningar.

Nämnden konstaterade att infektionen i sig var en sällsynt och oväntad följd efter korrigeringsoperationen av akillessenerupturen. Patienten måste genomgå en revisionsåtgärd på grund av infektionen, varvid man var tvungen att avlägsna rikligt med dålig vävnad. Behandling av följdtillståndet efter akillessenerupturen med sentransplantat och avlägsnande av ärrvävnad ansågs möjlig.

Nämnden ansåg att det inte var fråga om en ersättningsgill infektionsskada enligt patientskadelagen. Nämnden rekommenderade inte ersättning.