Operativ behandling av fotledsfraktur. Infektion. Utebliven benläkning. PV 9/2023

ORTOPEDI OCH TRAUMATOLOGI. OPERATIV BEHANDLING AV FOTLEDSFRAKTUR. INFEKTION. REOPERATION. UTEBLIVEN BENLÄKNING. PROFESSIONELL STANDARD. TOLERABILITET.

Händelseförloppet

Hos patienten konstaterades 2020 en splittrad fraktur i inre och yttre fotknölen samt fullständig luxation i språngbenet (bimalleolarfraktur), som behandlades jourmässigt med operation och plattor och skruvar. I samband med operationen fick patienten infektionsförebyggande antibiotikabehandling.

Efter operationen utvecklades blåsor i såret på yttre sidan. Lokal sårvård fortsatte enligt sårskötarens anvisningar. Drygt tre månader efter korrigeringsoperationen av fotledsfrakturen konstaterades en djup infektion hos patienten och därför påbörjades intravenös antibiotikabehandling till patienten. Fixeringsmaterialet i frakturen avlägsnades och en extern stödanordning placerades över fotleden. Denna kunde avlägsnas cirka två månader senare. Under uppföljningen förbenades inte frakturen i inre fotknölen.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut att det inte var frågan om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen. Korrigeringsoperationen av fotledsfrakturen var motiverad och den utfördes korrekt. Infektionen hade sannolikt uppkommit i samband med behandlingen, men den inte kunde undvikas trots korrekt behandling. Infektionen konstaterades och behandlades korrekt. Centralen bedömde att infektionsrisken i samband med den åtgärd som utfördes på patienten var över två procent. Därmed var det frågan om en förutsebar infektion. Obehandlad skulle fotledsfrakturen ha äventyrat arbets- och funktionsförmågan. Enligt Centralens bedömning var det frågan om en infektion som patienten ska tåla.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelser som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av infektion som uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd, om inte patienten ska tåla skadan med beaktande av hur förutsebar infektionen är, hur allvarlig den skada som uppkommit är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller det handikapp som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt.

Bedömning av vårdens korrekthet

Enligt nämndens bedömning uppnåddes vid korrigeringsoperationen av den splittrade frakturen med felställning i fotleden den professionella standard som krävs av en erfaren specialistläkare inom ortopedi och traumatologi vid operationen. I röntgenbilden efter operationen var frakturens läge godtagbar. I samband med operationen fick patienten adekvat infektionsförebyggande antibiotikabehandling. Enligt nämndens bedömning hade hudblåsorna och infektionen sannolikt inte kunnat undvikas genom ett annat behandlingsförfarande. Behandlingen av infektionen var korrekt.

Den uteblivna benläkningen i frakturen som konstaterades under uppföljningen var en eventuell följd som det alltid finns risk för samband med en svår splittrad frakturskada, som i detta fall inte kunde undvikas trots att behandlingen utfördes korrekt.

Bedömning av huruvida infektionen var ersättningsgill

Nämnden bedömde att infektionen sannolikt hade uppkommit i samband med korrigeringsoperationen av fotledsfrakturen, men att infektionen inte kunnat undvikas genom ett annat förfarande i behandlingen.

All kirurgisk behandling är förknippad med infektionsrisk. Det var frågan om splittrad fraktur i två fotknölar och luxation av fotled, vilket ökade infektionsrisken. Dessutom ökade infektionsrisken bland annat av att patienten led av typ 2-diabetes samt betydande övervikt. Enligt nämndens uppfattning var infektionsrisken i samband med korrigeringsoperationen av fotledsfrakturen betydligt över två procent. Därmed var det frågan om en sådan förutsebar infektion som avses i patientskadelagen.

Enligt motiveringarna till regeringens proposition om ändring av patientskadelagen (sid. 24) måste en skada till följd av en förutsebar infektion vad gäller svårighetsgraden vara sällsynt och överraskande för att skadan ska komma att ersättas utifrån en bedömning av vad en patient ska tåla.

På grund av infektionen gjorde man en ny operation på patienten, där man avlägsnade fixeringsmaterialet i frakturen och i stället för detta använde en extern fixeringsanordning. Behandlingen av infektionen krävde också intravenös antibiotikabehandling i cirka två veckors tid samt extra sjukhusvård i cirka en månad. Dessutom fortsatte den perorala antibiotikabehandlingen i nästan två månader. Infektionen läkte med behandlingen. Den lokala sårvården fortsatte i flera månader. Patientens diabetes medverkade sannolikt också till den uteblivna benläkningen i frakturen.

Med hänsyn till den klart förhöjda infektionsrisken i operationssåret samt det slutresultat av vården som har uppnåtts trots infektionen, ansåg nämnden att det inte var frågan om en sådan ersättningsgill infektionsskada som avses i patientskadelagen.  

Nämnden rekommenderade inte skadeersättning.