Akillesseneruptur. Diagnostisering. PV 25/2022

Akillesseneruptur. Diagnostisering. PV 25/2022

Händelser  

Patienten uppsökte jouren på centralsjukhuset efter att ha fallit och skadat foten. Patienten kunde inte stöda på foten. Vid undersökningen konstaterades ömhet i foten. På foten fanns ett blåmärke från inre fotknölen till området kring båtbenet. I området kring båtbenet konstaterades svullnad, men övriga benområden i fotbladet och yttre fotknölen var oömma. Flexionskraften (böjförmågan) i vristen var normal, medan extensionskraften (sträckförmågan) var nedsatt. Tillståndet i akillessenan nämns inte i journalanteckningarna. På röntgenbilden konstaterades inga frakturer. Jouren på hälsovårdscentralen konsulterade kirurgiska jouren, och enligt jourens ordination fick patienten ett recept på smärtstillande läkemedel och kryckkäppar. Diagnosen var krosskada på fotled.

Fyra månader efter fallolyckan uppsökte patienten en privat läkarstation på grund av fortsatta besvär i foten. Vristen var fortfarande ostadig och stukades lätt, och patienten berättade att hen lätt föll omkull. Vid undersökning konstaterades nedsatt ansatskraft i vänster vrist. Patienten kunde inte resa sig upp på tårna. I akillessenan konstaterades tydlig brist. Ingen ömhet konstaterades i området kring inre fotknölen och i vristen konstaterades ingen instabilitet. I den magnetundersökning som utfördes konstaterades en gammal ruptur i akillessenan.

Enligt ortopedens bedömning berodde dysfunktionen i foten på akillessenerupturen. Man bedömde att en korrigerande operation var förknippad med många risker. För behandling av akillessenerupturen rekommenderades icke-operativ behandling och rehabiliterande fysioterapi. 

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patienten ansökte om ersättning från patientförsäkringen.

Patientförsäkringscentralen ansåg, att det inte är frågan om en personskada som ersätts av patientförsäkringen. Enligt centralens bedömning var de undersökningar som gjordes och den vård som gavs på primärvårdens jour för skadan i vänster vrist till följd av en fallolycka medicinskt motiverade, och de hade utförts korrekt. Enligt centralen var det sannolikt till att börja med frågan om partiell ruptur (bristning) i akillessenan och fullständig ruptur först i ett senare skede. Centralen ansåg att detta sannolikt inte skulle ha kunnat undvikas genom ett annat förfarande. Enligt centralen fanns det inte dröjsmål i fastställandet av diagnosen på totalruptur i akillessenan, och ingen ersättning betalades från patientförsäkringen.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelse som ska tillämpas     

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Bedömning av vårdens korrekthet

Vid jourmässig behandling av en fotskada är klinisk undersökning och röntgenundersökning vanligen tillräckliga undersökningar för diagnostisering av skador i vristområdet. I patientens fall konstaterade jourläkaren att extensionskraften var nedsatt, men undersökte inte akillessenan enligt journalanteckningarna.

Nämnden konstaterade att rupturen i akillessenan sannolikt hade varit total, eftersom man vid magnetundersökningen inte upptäckte färska rupturförändringar i akillessenan. Diagnostisering av akillesseneruptur med kliniska test och palpation av senan hör till läkarens grundläggande kunskaper. Denna skada borde ha upptäckts eller åtminstone misstänkas redan utifrån en adekvat klinisk undersökning.

Nämnden konstaterade att om akillessenerupturen hade konstaterats på korrekt sätt redan vid första besöket, skulle den sannolikt ha behandlats med gipsning och ortos. Genom adekvat genomförd gips- och ortosbehandling skulle akillessenerupturen med stor sannolikhet ha läkt bra. Kraften i vadmuskeln skulle eventuellt ha varit något svagare än förr. Reruptur förekommer hos 2–8 procent av de patienter som har fått konservativ behandling. Ostadigheten i foten, fallbenägenheten förknippad med denna och den nedsatta styrkan som patienten har beskrivit beror på den kraftlöshet som akillessenerupturen orsakat. Nämnden ansåg att det är mycket sannolikt att de symtom som akillessenerupturen orsakat var permanenta.

Nämnden ansåg att den professionella standard som krävs av en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte uppfylldes vid undersökningen och behandlingen av vristskadan, i fråga om att akillessenerupturen förblev odiagnostiserad på jouren och behandlingen inte inleddes. Den bristfälliga diagnostiseringen och behandlingen av akillessenerupturen ledde till permanent nedsatt funktion i nedre extremiteten. Nämnden rekommenderade att Patientförsäkringscentralen betalar ersättning för den personskada som har orsakats patienten i enlighet med patientskadelagen.