Handledsfraktur. Gipsbehandling. Endoskopisk operation. Nervskada. PV 64/2022
Handledsfraktur. Gipsbehandling. Endoskopisk operation. Nervskada. PV 64/2022
Händelseförloppet
Patienten hade fallit och man konstaterade en handledsfraktur (radiusfraktur), som man behandlade med skena och gipsning. Efter gipsbehandlingen uppkom svullnad, smärta och stickningar i handleden, och i tummen samt pek- och långfingret domningar. Dessutom uppkom problem med användningen av tummen.
När symtomen fortsatte gjorde man en magnetundersökning av handleden, utifrån vilken man konstaterade en partiell bristning (ruptur) i triangelbroskets fäste (partiell ulnar ruptur i TFCC-insertionen). På grund av symtomen och fyndet vid magnetundersökningen utförde man en endoskopisk operation (titthålsoperation) på patienten och fixerade triangelbrosket på nytt.
Efter operationen förekom fortfarande smärta, domning och överkänslighetssymtom i handen. Särskilt handryggen var överkänslig. Dessutom var det besvärligt att använda tummen. Vid ENMG-undersökning (undersökning av nervbanor och elektrisk aktivitet i muskler) konstaterade man i strålbensnerven på handryggen (nervus radialis) i den gren av hudnerven som går mot långfingret en partiell skada, och man ansåg att den hade uppkommit under den genomförda operationen.
På grund av de fortsatta besvärliga symtomen utfördes en magnetundersökning (MRI), vid vilken en ruptur i triangelbrosket konstaterades. På grund av symtomen och undersökningsfynden beslutade man att göra en reoperation. Vid operationen frilade man nerverna på handryggen och konstaterade att de var hela.
Smärtorna fortsatte efter operationen, och patienten hade även smärtor i huvudområdet och på insidan av armbågen.
Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen
Patientförsäkringscentralen ansåg, att det inte var frågan om en personskada som ersätts av patientförsäkringen. Enligt centralen var den endoskopiska operationen av handleden motiverad och dess genomförande korrekt. Enligt centralens bedömning hade den nervskada som konstaterades i handen orsakssamband med den ursprungliga skadan dvs. handledsfrakturen, vars symtom förvärrades delvis av operationen. Den komplikation som uppkom kunde dock i detta fall inte undvikas.
Begäran om rekommendation till avgörande
Patienten var missnöjd med centralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.
NÄMNDENS REKOMMENDATION
Bestämmelse som ska tillämpas
Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.
Bedömning av vårdens ändamålsenlighet
Nämnden konstaterade att i patientens fall konstaterade man i utlåtandet för den röntgenbild som togs efter fallolyckan att det fanns en liten uppklarningslinje i strålbenet (radius dorsala kant), och i övrigt verkade benen hela. Den behandlande läkaren tolkade fyndet som en fraktur och enligt journalhandlingarna lade man som behandling en volar (på handflatans sida) skena för fyra veckor. En kontroll planerades in om fyra veckor.
I det sakkunnigutlåtande som nämnden begärde konstaterades, att diagnostiska fynd för en fraktur inte kunde konstateras på de ifrågavarande röntgenbilderna. På sidobilden kunde man i strålbenet (radius dorsala kant) se en så kallad uppklarningslinje. På bilden kunde man dock inte se några fynd som tydde på en fraktur. På den röntgenbild som togs cirka en månad senare kunde inte heller fynd som tydde på en fraktur konstateras.
Nämnden konstaterade att det vid fall med handledsfraktur skulle vara motiverat att ta kontrollröntgenbilder efter en, två och fem veckor efter frakturen. Det här gjorde man inte i patientens fall, utan man tog kontrollbilderna först fyra veckor efter frakturen.
Nämnden konstaterade att det i patientens fall utifrån handlingarna inte förekom några besök, där man skulle ha kontrollerat gipset och den förmodade frakturen under behandlingen av frakturen. Frakturens läge borde ha kontrollerats en vecka efter diagnostiseringen. Genom detta förfarande skulle man sannolikt ha observerat att det inte fanns någon fraktur i handleden och kunnat avsluta gipsbehandlingen. Detta förfarande skulle ha medfört en kortare gipsbehandling och man skulle ha kunnat inleda mobiliseringen av handleden tidigare än vad som nu var fallet.
Den onödiga gipsbehandlingen orsakade patienten åtminstone tillfälligt men. Nämnden ansåg dessutom att det är möjligt att gipsbehandlingen också hade inverkan på smärttillståndet efter den endoskopiska operationen.
Nämnden ansåg att de endoskopiska ingrepp som gjordes på patienten var motiverade och att de utfördes operationen tekniskt korrekt. Nämnden ansåg att det var sannolikt att skadan på strålbensnerven var förknippad med ett ärr från de endoskopiska ingreppen. Den endoskopiska åtgärden utfördes dock korrekt, och nervskadan kunde inte undvikas.
Nämnden rekommenderade att Patientförsäkringscentralen noggrannare bedömer den bristfälligt genomförda uppföljningen av patientens fraktur och den personskada som har orsakats av den onödiga gipsbehandlingen och betalar ersättning för detta enligt patientförsäkringslagen.