Höftledsplastik. Höftsmärtor. Reoperation. PV 34/2022

Höftledsplastik. Höftsmärtor. Reoperation. PV 34/2022

Händelseförloppet

Patienten genomgick höftledsplastik (höftprotesoperation) i höger höft på grund av höftsmärtor och artros som konstaterats i röntgenundersökning. Vid operationen sattes en ocementerad ledprotes in i höger höft.

Smärtor kvarstod i den opererade höften. Därför gjorde man en röntgenundersökning av patientens högra höft och konstaterade en fraktur i tarmbenet i höftledspannans övre del. Vid en kontrollröntgenundersökning som utfördes senare konstaterades att frakturen hade läkt. Patienten hade dock ännu fortgående smärtor i höger höft och svårigheter att röra sig. Man ansåg att det var troligt att komponenten i bäckensidan hade lossnat och beslutade att göra en ny operation. 

Vid reoperationen frilades högra höftleden via det tidigare operationssnittet. Vid operationen konstaterade man exceptionellt riklig ärrvävnad, som man var tvungen att avlägsna i omfattande grad. Man konstaterade att ledprotesens position var bra och fixerad vid underlaget. Vid åtgärden bytte man ut kulan i lårbensdelen av ledprotesen till en exakt likadan kula som hade satts in vid den föregående operationen.

Vid kontrollbesöket efter operationen konstaterade man att smärtorna i höger höft hade upphört efter reoperationen och att patienten kunde promenera inomhus utan hjälpmedel.

I fortsättningen återhämtade patienten sig dock inte som förväntat och fick småningom svårare att gå på nytt.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen ansåg i sitt ersättningsbeslut, att den höftledsplastik som utfördes i patientens höft var medicinskt motiverad på grund av höftledsartros och att åtgärden genomfördes korrekt. Centralen konstaterade att en bäckenbottenfraktur hade orsakats i samband med operationen, vilket alltid är en möjlig komplikation vid insättning av en höftledsprotes. Centralen ansåg att frakturen i detta fall inte hade orsakats av att höftledsplastiken skulle ha genomförts felaktigt eller bristfälligt.

Centralen bedömde att det hade varit möjligt att konstatera frakturen i bäckenbotten på den röntgenbild som togs omedelbart efter höftledsplastiken, men i detta fall konstaterades frakturen i en avbildningsundersökning som gjordes senare. Centralen bedömde att dröjsmålet dock inte orsakade en personskada, eftersom dröjsmålet inte påverkade innehållet i vården och behandlingen eller frakturens läkning eller prognos.

Centralen konstaterade vidare att man utförde en ny operation motiverat och korrekt samt att man vid denna konstaterade riklig ärrvävnad och misstänkte att ärrvävnaden hade orsakat smärtorna. Centralen ansåg att smärtorna inte skulle ha kunnat undvikas genom ett annat förfarande. Man ansåg att det inte var frågan om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.                     

NÄMNDENS AVGÖRANDE

Bestämmelse som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Bedömning av vårdens korrekthet

Den höftledsplastik som utfördes i patientens högra höft var en motiverad åtgärd på grund av smärtor i höger höft och artros som hade konstaterats vid röntgenundersökning och som passade in som orsak till smärtorna. Operationen genomfördes med en allmänt vedertagen metod. På de röntgenbilder som togs efter operationen kunde man konstatera att ledprotesens position var bra. Bedömningen utifrån de tillgängliga utredningarna är att operationen utfördes tekniskt korrekt.

Fraktur (benbrott) i lårbenet och bäckenben är en komplikation som det alltid finns risk för vid insättning av en ocementerad höftledsprotes. För att man ska få ledprotesens komponenter att sitta tätt mot underlaget, måste man alltid i viss mån använda muskelkraft för att få komponenterna på plats. Då kan benstrukturer ge vika. En frakturlinje som har uppkommit i lårbenet kan vanligen ses under operationen, men en fraktur i bäckenet hamnar bakom den insatta ledproteskomponenten, som under operationen täcks av mjukvävnad. Därför framkommer en bäckenfraktur vanligen först på röntgenbilder som tas efter operationen.

I detta fall tog man på korrekt sätt röntgenbilder efter operationen, och i röntgenutlåtandet konstaterar man att den insatta protesens position är bra och att det i höftledspannans övre del (acetabulum) finns en fraktur. Tilläggsåtgärder var inte motiverade utifrån detta, men på grund av fynden skulle det ha varit motiverat att fortsätta rörelseövningarna utan belastning eller högst med beröringsbelastning av den opererade extremiteten. Sannolikt observerades inte röntgenutlåtandet och patienten fick lov till full belastning. Nämnden ansåg att fortsatt rehabilitering med full belastning hade orsakat patienten extra smärta och värk.

Vid en kontrollundersökning som utfördes senare kunde man konstatera att frakturen hade läkt i tidigare gott läge och att den ledproteskomponent som fanns i bäckendelen fortfarande hade gott ursprungligt läge. Därmed hade den fraktur som hade uppkommit i höftledspannan under operationen inte orsakat bestående men relaterat till protesen.

Även bildning av omfattande ärrmassa i höftledsområdet är alltid möjlig trots att den operativa behandlingen genomförs korrekt. Nämnden bedömer att den exceptionellt täta ärrbildning som man misstänkte var orsaken till stelheten i protesen och som man konstaterade vid den reoperation som genomfördes på korrekt sätt sannolikt inte skulle ha kunnat undvikas genom ett annat förfarande vid operationen.

Det är alltid möjligt att smärtor kvarstår i höften efter en höftledsplastik. Nämnden bedömde att de svårigheter att röra sig som kvarstod hos patienten sannolikt inte hade orsakssamband med den fraktur som uppkom vid höftledsplastiken eller dröjsmålet i konstaterandet av denna, utan i huvudsak var förknippade med patientens underliggande sjukdomar. 

Nämnden anser att den professionella standard som krävs av en erfaren specialistläkare inom ortopedi och traumatologi uppnåddes vid den höftledsplastik som utfördes i patientens högra höft. Den fraktur som uppkom hos patienten under operationen i höftledspannans övre del borde dock ha observerats och rörelseövningarna borde ha fortsatt utan belastning eller högst med beröringsbelastning av den opererade nedre extremiteten. Det var till denna del frågan om en ersättningsgill personskada enligt patientskadelagen.