Protetisering av aortaklaff. Korrigering av aortan. Hjärninfarkt. Oskälighet.PV 20/2023

HJÄRT- OCH THORAXKIRURGI. PROTETISERING AV AORTAKLAFF. HJÄRNINFARKT. OSKÄLIGHET.

Händelser

Patienten hade varit under uppföljning på grund av aortaklaffstenos och aortaaneurysm. Patienten sökte sig till universitetssjukhusets jour på grund av kortvarig medvetslöshet. Vid undersökningar konstaterades atrioventrikulärt block (totalblock) och nodal ersättningsrytm (kammarrytm). Patienten togs in för observation på internmedicinska jouravdelningen och redan samma dag sattes en pacemaker in jourmässigt, och i samband med detta konstaterades att aortastenosen hade framskridit till uttalad stenos.

Cirka en månad senare gjordes en koronarangiografi på patienten, och utifrån denna planerades som fortsatt behandling operation av aortaklaffen och uppåtgående aorta. Cirka fyra månader efter detta genomgick patienten en operation för korrigering av aortan och insättning av en aortaklaffprotes. Efter operationen konstaterades ensidig förlamning hos patienten. I en datortomografiundersökning av huvudet konstaterades omfattande fynd som passade in på subakut hjärninfarkt. Man bedömde att infarkten hade uppkommit genom embolisationsmekanism.

Handläggning av ärendet vid Patientförsäkringscentralen

Patientförsäkringscentralen konstaterade i sitt ersättningsbeslut, att den åtgärd som genomfördes på patienten var medicinskt motiverad och att den genomfördes tekniskt korrekt. Enligt Centralens bedömning skulle den hjärninfarkt som konstaterades efter operationen i detta fall inte ha kunnat undvikas genom något annat förfarande i behandlingen. Hjärninfarkten orsakades inte av felaktigt eller bristfälligt genomförande av behandlingen.  Därför var det inte frågan om en sådan behandlingsskada som avses i patientskadelagen.

Beträffande skadans eventuella oskälighet konstaterade Centralen, att det inte ännu var möjligt att bedöma huruvida det bestående menet av skadan motsvarar invaliditetsklass 7. Den följd som behandlingen orsakade var dock enligt Centralens bedömning förutsebar. Om sjukdomen inte hade behandlats skulle den ha varit förknippad med dödsrisk och bestående svår skada. Centralen konstaterade att man därför redan innan fastställandet av invaliditetsklassen för det bestående menet kunde bedöma att det inte var frågan om en sådan oskälig skada som avses i patientskadelagen.

Centralen ansåg, att det inte är frågan om en personskada som ersätts av patientförsäkringen.

Begäran om rekommendation till avgörande

Patienten var missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut och anhöll om nämndens rekommendation till avgörande.

NÄMNDENS REKOMMENDATION

Bestämmelser som ska tillämpas

Enligt 2 § 1 momentet 1 punkten (879/1998) i patientskadelagen betalas ersättning för en personskada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikt skadan.

Enligt lagens 2 § 1 mom. 7 punkten betalas ersättning för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd förutsatt att följden är en bestående svår sjukdom eller handikapp eller död och följden kan anses oskälig med beaktande av hur allvarlig skadan är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller de handikapp som behandlats och vårdats, patientens hälsotillstånd i övrigt, hur sällsynt skadan är samt hur stor skaderisken är i ett enskilt fall.

Om grunderna för tillämpningen av bestämmelserna om ersättande av oskälig skada

(2 § 1 mom. 7 punkten)

I regeringens proposition om ändring av patientskadelagen (RP 91/1998) konstateras (s. 25–26) att oskälighetsbedömning görs då skadan har orsakat patienten ett bestående svårt handikapp eller lett till patientens död. Först efter att detta absoluta kriterium har uppfyllts gör man en egentlig bedömning av huruvida skadan är oskälig genom att tillämpa två olika grunder, nämligen hur allvarlig skadan relativt sett är samt skadans förutsebarhet. Det att patientens helhetssituation är oförmånlig på grund av skadan eller andra sjukdomar antyder inte att skadan är oskälig men detta gör däremot nog en beaktansvärd disproportion mellan å ena sidan den skada som orsakats och å andra sidan den sjukdom som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt. Inte ens allvarliga komplikationer ersätts om oskäliga i de fall då de har varit förutsebara. Å andra sidan skall inte en sällsynt komplikation anses oskälig fastän patienten i ett enskilt fall hade haft en större risk än normalt att denna tillstöter.

Bedömning

Nämnden bedömde att den professionella standard som krävs av en erfaren specialistläkare inom hjärt- och thoraxkirurgi uppnåddes vid den operation som utfördes på patienten. Efter operationen konstaterades ensidig förlamning hos patienten och i en datortomografiundersökning av huvudet konstaterades omfattande fynd som passade in på subakut hjärninfarkt. Man bedömde att infarkten hade uppkommit genom mekanismen för hjärtrelaterad embolisation (ett blodkoagel hade vandrat från hjärtat till hjärnan). Nämnden ansåg att det var sannolikt, att en embolisation hade inträffat under operationen, dvs. små kolesterol-/kalkfragment hade vandrat till blodkärl i hjärnan och orsakat en hjärninfarkt.

Nämnden konstaterade, att hjärninfarkt är en komplikation som det alltid finns risk för vid kirurgiska åtgärder i aortaklaffen och som inte helt kan förhindras trots korrekt behandling. Hjärninfarkten skulle sannolikt inte ha kunnat undvikas genom ett annat förfarande vid operationen, utan det var frågan om en känd komplikation i samband med operationen.

Den sjukdom som behandlades var aortaklaffstenos som hade framskridit till uttalad stenos. Dessutom hade man hos patienten konstaterat bikuspidal aortaklaff och aneurysm i uppåtgående aorta. Det var frågan om en sjukdom som obehandlad skulle ha lett till svår invaliditet och potentiellt till patientens död. En hjärninfarkt uppkom i samband med operationen och hos patienten konstaterades ensidig förlamning. Det finns ingen utredning om patientens slutliga återhämtning. Hjärninfarkten kunde dock inte anses som en oväntad och oförutsedd följd i samband med den operation som genomfördes på patienten.

Även om en allvarlig komplikation har uppkommit till följd av behandlingen, kan den inte ersättas om dess uppkomst har varit förutsebar.

När man beaktade skadans allvarlighet, karaktären och svårighetsgraden för den sjukdom som behandlades, patientens hälsotillstånd i övrigt, hur sällsynt skadan är samt hur stor skaderisken var i patientens fall, kunde man helhetsmässigt sett inte anse att det är frågan om en sådan oskälig följd av behandlingen som avses i patientskadelagen.

Det var inte fråga om en sådan ersättningsgill personskada som avses i patientskadelagen.