Vård på avdelning. Coronavirusinfektion. Orsakssamband. Ersättningsbarhet PV 1/2024

Var COVID-infektionen som ledde till patientens död en patientskada som ska ersättas? 

Plenum vid avdelningen för patientskador vid Trafik- och patientskadenämnden har utfärdat (1/2024) rekommendationer till avgörande i tre separata skadeärenden som gäller ersättning till följd av COVID-19-infektion. I respektive fall konstaterades patienten under sjukhusvård ha en COVID-19-infektion som ledde till att patienten avled. Patienterna hade varit intagna på avdelningar på vilka många COVID-19-infektioner konstaterats hos både personal och patienter.

Patientförsäkringscentralen anhöll om nämndens rekommendation till avgörande om huruvida det i dessa fall var fråga om en personskada som ska ersättas enligt patientskadelagen.

På skadorna tillämpades patientskadelagen (585/1986) som hävts genom patientskadelagen (948/2019) som trädde i kraft 1.1.2021. Lagändringen har emellertid ingen inverkan på bedömningen av ersättningar i fråga om COVID-infektioner eftersom de båda lagarna innehåller samma bestämmelser om skador till följd av vård, behandling och infektion.

Ersättning betalas för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats, förutsatt att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikit skadan. Ersättning betalas för en infektion som uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd, om inte patienten ska tåla skadan med beaktande av hur förutsebar infektionen är, hur allvarlig den skada som uppkommit är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller den skada som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt.

Det gäller således att avgöra huruvida det sannolikt skulle ha varit möjligt att undvika COVID-19-infektionen och patientens död genom ett annat förfarande samt huruvida det var fråga om en skada till följd av infektion som ska ersättas enligt patientskadelagen.

Bedömning av vården

I sin bedömning av huruvida vården var korrekt ansåg nämnden att man vid vården av patienterna iakttagit allmänt accepterade anvisningar för förebyggande av infektioner och handlat i enlighet med dem. Det skulle sannolikt inte ha varit möjligt att undvika COVID-19-infektionen på sjukhuset genom ett annat förfarande under beaktande av de upplysningar om hur coronainfektionen smittar och hur den kan förebyggas samt de resurser som var tillgängliga vid tidpunkten för vården.

Vården av patienterna ansågs ha varit förenlig med godkänd vårdpraxis vid tidpunkten för vården. Metoder för behandling av själva virusinfektionen var ännu inte i användning under den period som händelserna ägde rum.

Det var inte möjligt att upptäcka brister i den vård och behandling som gavs patienterna på sjukhuset vad gäller bekämpningen av COVID-infektionen, inte heller i andra avseenden, och det skulle sannolikt inte ha varit möjligt att undvika patienternas död genom ett annat förfarande i anslutning till vården och behandlingen. Därför var infektionen inte en skada som ska ersättas i enlighet med den s.k. yrkesstandardbestämmelsen i 2 § 1 momentet i patientskadelagen.

Var COVID-infektionen en infektion som avses i patientskadelagen?

I fråga om tillämpningen av infektionsbestämmelsen i patientskadelagen på COVID-19-infektion konstaterade nämnden att det var fråga om en smittsam COVID-19-epidemi som det nya coronaviruset orsakat och som Världshälsoorganisationen förklarade vara en pandemi 11.3.2020. I patientskadelagen finns ingen bestämmelse som utesluter infektionsbestämmelsens tillämplighet på infektioner inom hälso- och sjukvården som anknyter till en epidemi eller pandemi. På dessa grunder drog nämnden slutsatsen att även en COVID-19-infektion kan komma att ersättas enligt infektionsbestämmelsen i patientskadelagen om det är möjligt att påvisa att den sannolikt börjat i anslutning till undersökning, behandling, vård eller andra motsvarande åtgärder.

Nämnden konstaterade att patientskadelagen vid bedömningen av orsakssambandet mellan en infektion och behandlingen och vården inte förutsätter ett orsakssamband med ett enskilt ingrepp på patienten eller någon annan åtgärd som ska betraktas som vård eller behandling av patienten, utan att det räcker med att infektionen sannolikt börjat i anslutning till vård eller behandling av patienten. Det saknar också betydelse varifrån den mikrob som orsakat infektionen härrört. Det är i praktiken ofta omöjligt att utreda mikrobernas härkomst, och infektionens ursprung förblir ofta osäker. Därför är det tillräckligt med att infektionen börjat i anslutning till undersökning, vård, behandling eller andra motsvarande åtgärder.

Nämnden har i sin avgörandepraxis ansett att kravet på orsakssamband uppfylls med låg tröskel, om infektionen haft en tidsmässig koppling till behandlingen eller vården och det inte har funnits kontraindikationer enligt vilka det kunde betraktas som sannolikt att patienten haft infektionen redan när patienten intogs för vård och behandling.

Även om det i ett av de aktuella fallen var möjligt att patienten hade en COVID-19-infektion i inkubationsskedet redan när patienten kom till sjukhuset, ansåg nämnden i samtliga fall att det dock var sannolikt att infektionen ådragits på sjukhuset i anslutning till vård, behandling eller andra motsvarande åtgärder under vårdperioden på vårdavdelningen på det sätt som avses i patientskadelagen.

Bedömning av infektionens förutsebarhet och vad en patient ska tåla

I sin egentliga bedömning i enlighet med patientskadelagen av vad en patient ska tåla, där infektionens förutsebarhet, det vill säga infektionsrisken i ett enskilt fall, är en central bedömningsgrund, konstaterade nämnden att det i fråga om COVID-19-pandemin i Finland på allmän nivå rådde en betydande smittorisk under händelsetiden. Eftersom risken att få en COVID-19-infektion var klart identifierbar vid händelsetiden, var det inte möjligt att betrakta infektionen som oförutsebar. I de aktuella fallen hade patienterna flera primärsjukdomar som i sig dock inte ansågs ha ökat risken för COVID-infektion, men vilka, i likhet med patienternas höga ålder, konstaterades ha ökat risken för komplikationer och dödsfall till följd av COVID-infektion. Nämnden ansåg att infektionen i de aktuella fallen var förutsebar på det sätt som avses i patientskadelagen.

Nämnden hänvisade till regeringens proposition med förslag till ändring av patientskadelagen (RP 91/1998 rd, sid. 26), som konstaterar att en skada till följd av en förutsebar infektion vad gäller svårighetsgraden måste vara sällsynt och överraskande för att skadan ska komma att ersättas utifrån en bedömning av vad en patient ska tåla. Enligt regeringens proposition kan alla infektioner som uppkommer sakna en ersättningsgrund, om den allmänna infektionsrisken inklusive infektionsrisken i det enskilda fallet har varit hög på grund av patientens hälsotillstånd.

Nämnden bedömer att de aktuella patienternas flera betydande primärsjukdomar och allmänna skörhet till följd av deras höga ålder och befintliga sjukdomar på ett betydande sätt bidragit till omfattningen av skadan till följd av COVID-19-infektionen och till patienternas död.

Nämnden avgjorde att skadan trots den förutsebara infektionen i dessa fall vad gäller svårighetsgraden inte kunde betraktas som sällsynt och överraskande på det sätt som avses i regeringens proposition, då karaktären av den sjukdom som behandlingen ursprungligen gällde och patientens övriga hälsotillstånd beaktas.

Enligt nämndens uppfattning var det således inte fråga om skada till följd av infektion som ska ersättas i dessa fall.