Bedömning av försörjningsförmågan -Förväntad livslängd.

Trafik- och patientskadenämnden
Trafikskadeavdelningen
Plenum 23.4.2021
LV 20/1529

Förlust av underhåll. Förväntad livslängd. Bedömning av försörjningsförmågan

I fallet var det närmast fråga om huruvida det är möjligt att när rätten enligt trafikförsäkringslagen till ersättning för förlust av underhåll bedöms beakta den inverkan som en elakartad tumör som konstaterats som ett oväntat fynd vid obduktionen skulle ha haft på den skadelidandes förväntade återstående livslängd. Den skadelidande hade obestridligen omkommit av skador som han hade ådragit sig vid en trafikskada. På de grunder som framgår närmare av rekommendationen till avgörande kom nämnden fram till att tumörens eventuella inverkan inte skulle beaktas när den efterlevande makens rätt till ersättning för förlust av underhåll bedömdes. Likaså kom nämnden fram till att den efterlevande makens rätt till ersättning för förlust av underhåll inte skulle kopplas till den omkomnes statistiska förväntade återstående livslängd vid dödstillfället, eftersom ingen allmän instruktion om detta hade meddelats för styrande av avgörandepraxis.

Observera att nämnden har efter denna rekommendation utgivit ersättningsinstruktionen 1/2021 (för tillfället endast på finska)

Uppgifter om händelseförloppet

I den begäran om rekommendation till avgörande som försäkringsanstalten gjorde för fastställande av ersättningen till den efterlevande maken för förlust av underhåll med anledning av den skadelidandes död (familjepension) föreslog försäkringsanstalten tidsbegränsad familjepension som skulle betalas i 1,5 år från trafikskadan räknat. Försäkringsanstalten ansåg utgående från de tillgängliga läkarutlåtandena att den skadelidandes förväntade återstående livslängd skulle ha varit 1,5 år från skadan räknat, bl.a. på grund av en levercancertumör som konstaterades vid obduktionen och andra sjukdomar. 

NÄMNDENS REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Tillämpliga bestämmelser 

Enligt 1 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen (460/2016) innehåller denna lag bestämmelser om ersättning för person- och sakskador som orsakas av användning av motorfordon i trafik och om trafikförsäkring som tecknas mot sådana skador.

Enligt 34 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen bestäms ersättning för en personskada i enlighet med 5 kap. 2, 2 a–2 d, 3, 4, 4 a, 4 b, 7 och 8 § samt 7 kap. 3 § i skadeståndslagen (412/1974), om inte något annat föreskrivs i denna lag. 

I 5 kap. 4 § i skadeståndslagen föreskrivs att om en person som var underhållsskyldig eller som annars försörjde någon annan har omkommit, har den som var berättigad till underhåll eller underhållsbidrag, eller som annars för sin försörjning varit beroende av den omkomne, rätt till ersättning för förlust av underhåll. Ersättningen för förlust av underhåll bestäms med beaktande av vad den som har rätt till ersättning sannolikt hade fått i underhåll av den omkomne och vad den som har rätt till ersättning skäligen behöver för sin försörjning med hänsyn till sina möjligheter att själv försörja sig genom förvärvsarbete och till övriga omständigheter. Med underhåll kan av synnerliga skäl jämställas värdet av hushållsarbete i hemmet. 

Enligt 1 § i lagen om trafik- och patientskadenämnden har nämnden till uppgift att ge rekommendationer till avgörande i enskilda ersättningsärenden. När trafik- och patientskadenämnden ger en rekommendation till avgörande beaktar den vid sidan av de utredningar som lagts fram de normer och instruktioner som trafikskadenämnden meddelat i syfte att förenhetliga ersättningspraxis i samband med trafikskador, dvs. de nuvarande anvisningarna för ersättning från trafikförsäkringen.

Bedömning 

Rätten att få ersättning för förlust av underhåll (familjepension från trafik-försäkringen)

I regeringens proposition RP 167/2003 rd konstateras det i motiveringen till 5 kap. 4 § i skadeståndslagen att ersättning för förlust av underhåll i princip ska betalas för den tid under vilken den som har rätt till ersättning sannolikt skulle ha fått underhåll av den omkomne. Om det inte är fråga om ersättning till den omkomnes barn ska ersättningsskyldighetens längd övervägas utifrån den utredning som läggs fram i varje enskilt fall. Vid prövningen ska beaktas bland  annat  den  omkomnes  ålder och dennes hälsotillstånd före skadefallet. Ersättning för förlust av underhåll ska betalas för högst en så lång tid som den omkomne kan antas ha varit vid liv om det skadefall som ledde till dennes död inte hade inträffat. Om inte något annat visas, kan bedömningen ske enligt statistiska uppgifter om den genomsnittliga livslängden. 

När rätten till ersättning bedöms i fråga om dem som den omkomne försörjt har den skadelidandes ålder vid tidpunkten för skadan i princip inte beaktats i trafikförsäkringens ersättningspraxis. Till en efterlevande make som är minst 45 år har ersättning för förlust av underhåll i regel betalats under hens återstående livstid, om inte betydande förändringar sker i hens egen ekonomiska situation. Å andra sidan är ersättningarna för trafikskador bundna till skadeståndslagen, enligt vilken ersättningen för förlust av underhåll ska betalas för högst en så lång tid som det kan antas att den omkomne skulle ha varit vid liv om det skadefall som ledde till dennes död inte hade inträffat. Som ovan framgår av de nämnda motiven till ändringen av skadeståndslagen kan denna tid bedömas enligt statistiska uppgifter om den genomsnittliga livslängden, om inte något annat visas. 

I trafikförsäkringens ersättningspraxis har andra skador eller sjukdomar hos den skadelidande som uppkommit under hens livstid, eller hens hälsotillstånd över huvud taget, inte beaktats som en omständighet som begränsar ersättningsansvaret, om trafikskadan ensam har varit en tillräcklig orsak till att den skadelidande omkommit. Orsaken till detta har enligt nämndens uppfattning varit att det ofta är svårt att bedöma dessa andra hälsotillståndsfaktorers betydelse för den förväntade livslängden, och i vilket fall som helst bygger bedömningen på olika antaganden eftersom det förmodade händelseförloppet på grund av dödsfallet inte går att förutse med säkerhet. Det är dessutom slumpmässigt huruvida de andra faktorer som inverkar på den förväntade återstående livslängden framgår av patientjournaler eller av annat material som hänför sig till utredningen av ersättningsansvaret. 

I utlåtandet om dödsorsak nämns som den skadelidandes primärsjukdomar kranskärlssjukdom (ballongvidgning utförd), hypertoni, förmaksflimmer, insulinberoende diabetes, astma, ateroskleros i nedre extremiteterna och gikt. Dessutom har sviter av hjärninfarkt (med synfältsdefekt i högra ögat som följd) och av en subdural blödning som inträffat år 2012 nämnts.

Hos den skadelidande upptäcktes vid den rättsmedicinska obduktionen en kontusionsruptur på främre ytan av högra leverloben från vilken det hade runnit in en riklig mängd blod i bukhålan. Leverrupturen befann sig intill en 10 cm stor metastas, som till sin uppbyggnad motsvarade cancer som härrör från levervävnad. 

I dödsattesten angavs som underliggande dödsorsak leverkontusion och därav orsakad blödning; blodet har runnit in i bukhålan. Som faktorer som bidrog till dödsfallet uppgavs levercancer och användning av blodförtunnande läkemedel. Dödsklassen har uppgetts vara olycksfall. 

Nämnden konstaterade att enligt statistikrapporter som Statistikcentralen uppdaterat senast år 2020 var 74-åriga mäns förväntade återstående livslängd år 2019 i genomsnitt 12,15 år. Uppgiften tolkas så att om mortaliteten (dödligheten) i Finland förblev på samma nivå som år 2019 skulle 74-åriga män i genomsnitt leva i drygt 12 år. På lång sikt har mortaliteten sjunkit de senaste årtiondena, så den faktiska genomsnittliga livslängden är längre än den förväntade livslängden. Den förväntade livslängden ger en möjlighet att jämföra mortalitetsnivån när förändringen i åldersstrukturen och i befolkningsmängden har eliminerats. För att nämna ett exempel var den motsvarande förväntade återstående livslängden 9,52 år för en 74-årig man år 1999, och år 2009 var den 11,07 år.

När skadan inträffade var den skadelidande nästan 74 år, så utan den levercancertumör som konstaterades hos honom skulle hans statistiska förväntade återstående livslängd ha varit 12 år. Med andra ord är det statistiskt sannolikt att han skulle ha levt till 86 års ålder.  

Utgående från ett sakkunnigutlåtande som nämnden inhämtat bedömer nämnden att den levercancertumör som konstaterades hos den skadelidande först vid obduktionen sannolikt skulle ha förkortat hans överlevnadstid utan trafikskadan på det sätt som anges närmare i sakkunnigutlåtandet. Enligt sakkunnigutlåtandet skulle överlevnadstiden utan trafikskadan ha påverkats väsentligt av hur pass snabbt cancertumören skulle ha upptäckts och opererats. Däremot har det inte visats att den skadelidandes andra sjukdomar och fynd skulle ha förkortat hans förväntade återstående livslängd betydligt. Bedömningen av den förväntade återstående livslängden är dock förknippad med osäkerhetsfaktorer.

Frågan som ska avgöras är huruvida tiden för betalning av ersättning för förlust av underhåll ska begränsas till den ovannämnda sannolika livslängden utan trafikskadan. 

I hittillsvarande ersättningspraxis har man vid bedömning av försörjningsförmågan i regel inte beaktat sjukdomar som är oberoende av trafikskadan och som påverkar försörjningsförmågan, även om de skulle kunna beaktas med stöd av ovannämnda bestämmelser. Det har inte meddelats någon tillämpningsanvisning om beaktande av dem vid bedömning av försörjningsförmågan som ska beaktas vid ersättningshandläggningen. På grund av att det är fråga om en lagstadgad försäkring ska rätten till ersättning bestämmas jämlikt och förutsebart beträffande alla som har rätt till ersättning. Eftersom rätten till ersättning inte heller i andra skadefall har avgränsats hittills på den grund som det nu är fråga om bör grunden inte heller åberopas i detta fall. Dessutom är det i detta uttryckliga fall också i övrigt svårt att bedöma vilken prognosen för levercancertumören, som var ett oväntat fynd vid obduktionen, skulle ha varit.

Vad den statistiska förväntade återstående livslängden beträffar konstaterade nämnden att den i ersättningspraxisen för trafikskador inte vedertaget har beaktats när den tid under vilken ersättning för förlust av underhåll ska betalas bestäms. Inte heller har det meddelats någon allmän tillämpningsanvisning angående den som skulle möjliggöra en ersättningshandläggning som är förutsebar och enhetlig från de ersättningsberättigades synpunkt. På dessa grunder ansåg nämnden att den efterlevande makens rätt till ersättning för förlust av underhåll inte heller i detta fall bör begränsas till den omkomnes statistiska förväntade livslängd.    

Nämnden var enig.