Ersättande av arbetstagares restid. LV 24/686.

Vid ersättandet av inkomstförlust till följd av skada har nämnden tillämpat den så kallade differensteorin. Enligt den uppstår en ersättningsgill skada genom skillnaden, differensen, mellan två händelseförlopp. Det ena är händelseförloppet efter skadan och det andra är det förmodade (hypotetiska) händelseförlopp som skulle ha ägt rum om skadan inte hade inträffat. 

Det gällde nu att avgöra frågan om huruvida arbetsgivaren skulle ersättas för att dess arbetstagares arbetstid hade gått till spillo. I överensstämmelse med rättspraxis ansåg nämnden att företagets lönekostnader berättigade till ersättning, även om de enligt differensläran inte kunde anses vara merkostnader som skadan hade gett upphov till. I avgörandet var det också fråga om hurdan bevisning man skäligen kan förutsätta av den skadelidande till stöd för ersättningsanspråket. 

Plenum 11.12.2024

HÄNDELSEFÖRLOPP

I maj 2023 skadades ett aktiebolags fordon i en trafikskada. Aktiebolaget sökte ersättning för reparationskostnaderna och för de omkostnader och förluster som hade uppkommit i och med att fordonet fördes till och hämtades från en reparationsverkstad. 

FÖRSÄKRINGSANSTALTENS ERSÄTTNINGSBESLUT

Försäkringsanstalten ersatte reparationskostnaderna och den förlorade nyttan av användning (dvs. betalade stilleståndsersättning för reparationstiden) samt betalade 0,33 euro per kilometer i ersättning för att fordonet fördes till och hämtades från verkstaden. Den sammanlagda sträcka för vilken kilometerersättning betalades var 776 kilometer.

BEGÄRAN OM REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Aktiebolaget yrkar på ersättning också för arbetstagarnas körtid, som var sammanlagt 10 timmar. Ersättningsanspråket uppgick till 30 euro/timme, en taxa som enligt aktiebolaget i praktiken var arbetsgivarens nettokostnad när de sociala omkostnaderna beaktas. Eftersom bilen kräver en förare som får lön för sitt arbete förväntar sig aktiebolaget att dessa kostnader ersätts. Den tio timmar långa körtiden är motiverad.

BEMÖTANDE

Försäkringsanstalten konstaterade att en omkostnad för att kunna vara ersättningsgill måste ha varit antingen en merkostnad eller en förlust och ha ett orsakssamband med skadan. Till försäkringsanstalten har inte getts in utredning om att de sökta omkostnaderna varit merkostnader för företaget och inte heller utredning om vad timlönsanspråket 30 euro grundar sig på. Företaget har inte visat att det t.ex. anställde en arbetstagare för transport av fordonet till och från verkstaden eller att transporterna var mertidsarbete utanför normal arbetstid för företagets arbetstagare, och inte heller att företaget lidit inkomstförlust på grund av detta.

NÄMNDENS REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Enligt 1 § i trafikförsäkringslagen (460/2016) innehåller den lagen bestämmelser om ersättning för person- och sakskador som orsakas av användning av motorfordon i trafik och om trafikförsäkring som tecknas mot sådana skador.

Enligt 37 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen bestäms ersättning för sakskada i enlighet med 5 kap. 5 § i skadeståndslagen, om inte något annat föreskrivs i denna lag.

Enligt 5 kap. 5 § i skadeståndslagen ska vid sakskada ersättas kostnaderna för reparation av saken och andra omkostnader till följd av skadan samt värdeminskning eller värdet av förstört eller förskingrat gods och därtill minskning i inkomst eller uppehälle.

Syftet är att den skadelidande genom beloppet av skadestånd ska försättas i samma ställning där han eller hon skulle ha varit om skadefallet inte hade inträffat. Ersättningen bör motsvara hela den uppkomna förlusten, men får inte leda till att skadefallet gynnar den skadelidande ekonomiskt. Den skadelidande är i princip skyldig att bevisa den uppkomna skadan och hur stor den är.

Som en ersättningsgill skada betraktas i allmänhet bara de merkostnader som har uppkommit i och med skadan. Med andra ord ersätts inte sådana kostnader som den skadelidande skulle ha haft även utan skadan.  I rättspraxis har dock avsteg från denna huvudregel gjorts när det gällt arbetsgivarens lönekostnader. Enligt högsta domstolens avgörandepraxis ska tid som en arbetstagare använder till att utreda en skada eller reparera följderna av den ersättas, även om den inte medför någon omedelbar merkostnad för arbetsgivaren (t.ex. HD 1990:107 och 1994:42).

I detta fall kunde de arbetstagare som var med om att föra och hämta fordonet inte användas av företaget till sina vanliga arbetsuppgifter under den tid då deras arbetstid gick till att föra det i trafikskadan skadade fordonet till verkstaden och hämta det därifrån. Enligt vedertagen rättspraxis ersätts arbetsgivaren under denna tid för lönen till arbetstagaren plus bikostnader. 

Den som begärt rekommendation till avgörande har uppgett att den uppkomna skadan varit 30 euro per timme, sammanlagt 300 euro för 10 arbetstimmar.  Nämnden anser att det föreslagna beloppet per timme är trovärdigt. Också med tanke på skyldigheten att begränsa skador har det varit motiverat att det skadelidande företaget använt egna arbetstagare till förflyttning av fordonet i stället för att köpa motsvarande tjänst. 

Nämnden rekommenderade försäkringsbolaget att ersätta arbetsgivaren med 300 euro för de kostnader som skadan föranlett.

Nämndens beslut var enhälligt.