Ersättningsansvar. Egen medverkan. LV 23/489 och LV 23/1000

ERSÄTTNINGSANSVAR. EGEN MEDVERKAN.

Plenum 10.4.2024

LV 23/489 och LV 23/1000

Av rekommendationen till avgörande framgår att det vid krockar mellan motorfordon inte är möjligt att bedöma en i krocken delaktigs grund för avdrag på grund av medverkan till skada, utan att man samtidigt tar ställning till vardera partens ansvar för den uppkomna skadan.

I fallet gällde det att bedöma hur ersättningsansvaret ska fördelas vid en kollision mellan två fordon där den ena kollisionsparten, en motorcyklist, avled av sina skador. Trots att motorcyklistens överhastighet hade varit påfallande stor, ansåg nämnden att den husvagnsförare som hade svängt till vänster framför hen borde ha upptäckt den annalkande motorcykeln strax innan svängen inleddes. Eftersom ansvaret låg hos bara den ena parten hade motorcyklistens överhastighet inget orsakssamband med skadan, och hans ersättning kunde därför inte sänkas med stöd av 47 § i trafikförsäkringslagen.  

UPPGIFTER OM HÄNDELSEFÖRLOPPET 

En motorcykel som A framförde kolliderade med en husvagn som kom från motsatt håll och som svängde till vänster. A omkom till följd av trafikskadan.

FÖRSÄKRINGSBOLAGETS ERSÄTTNINGSBESLUT

Trafikförsäkringsbolaget B som hade försäkrat husvagnen avslog ansökan om ersättning för motorcyklistens personskada, eftersom motorcyklistens överhastighet på ett område där hastighetsbegränsningen var 60 km/h hade varit betydande och hans grova oaktsamhet därmed hade medverkat till personskadans uppkomst. Enligt en rekonstruktion som försäkringsbolaget lät göra hade motorcyklistens hastighet när inbromsningen började varit minst 109–116 km/h, alltså nästan dubbelt så hög som den tillåtna (60 km/h). Skadan hade inträffat i ett korsningsområde där vardera parten hade varit skyldig att iaktta försiktighet. Motorcyklisten borde ha förstått att hans hastighet medförde en betydande skaderisk och risk för personskada för hen själv, men han hade förhållit sig likgiltig till den förhöjda skaderisken.

BEGÄRANDEN OM REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE SAMT YTTRANDEN

Pappan till den pojke som hade framfört motorcykeln lämnade in en begäran om nämndens rekommendation till avgörande i frågan om egen medverkan. Han förundrade sig över hur det är möjligt att husvagnsföraren inte hade sett motorcykeln. Man kan inte undgå att se ett annalkande fordon, om man ger akt på den övriga trafiken. På skadedagen var det klart väder och sikten var god. Det är sannolikt att husvagnsförarens uppmärksamhet var riktad på något annat än trafiken.

Också trafikförsäkringsbolaget C som hade försäkrat motorcykeln framställde en begäran om rekommendation till avgörande i fråga om medverkan till trafikskadan och ansvarsfördelningen mellan parterna i den. I första hand bör motorcyklistens förfarande anses vara så grovt oaktsamt att hans rätt till ersättning bör förvägras helt och hållet. I den händelse att avdraget för egen medverkan inte är 100 % bör ersättningsansvaret för skadan fördelas jämnt mellan motorcyklisten och husvagnsföraren, alltså 50 %/50 %. C konstaterade att med tanke på husvagnsförarens väjningsplikt och motorcyklistens egen medverkan har båda parterna medverkat till trafikskadans uppkomst.

Försäkringsbolaget B konstaterade beträffande ansvarsfördelningen att det inte har bevisats att den av bolaget försäkrade husvagnens förare vållat skadan. Det har inte visats att han förfarit ovarsamt eller på ett sätt som strider mot trafikreglerna, och på hans sida förekommer inte heller någon annan ansvarsgrund som avses i 33 § i trafikförsäkringslagen. Motorcykelns hastighet har varit så stor att situationen varit oförutsedd för husvagnsföraren. Skadan har orsakats enbart av vållande hos motorcyklisten.

NÄMNDENS REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Tillämpade bestämmelser i trafikförsäkringslagen

Enligt 1 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen (460/2016) ersätts från trafikförsäkringen person- och sakskador som orsakats av motorfordons användning i trafik.

Enligt 34 § i trafikförsäkringslagen bestäms ersättning för en trafikskada med tillämpning av 5 kap. 2, 2 a–2 d, 3, 4, 4 a, 4 b, 5, 7 och 8 § samt 7 kap. 3 § i skadeståndslagen (412/1974).

När en skada som ett fordon har orsakat drabbar ett annat fordon eller ett spårtrafikfordon som rör sig på skenor eller en person eller egendom som fanns i ett sådant fordon, ersätts enligt 33 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen inte skadan från det förstnämnda fordonets försäkring, om inte skadan har orsakats av

1) vållande hos fordonets ägare, innehavare, förare eller passagerare,

2) att fordonet rörde sig eller stod på ett sätt som strider mot trafikreglerna, eller

3) fordonets bristfälliga skick eller felaktiga lastning.

I 33 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen föreskrivs att om det också hos den part i skadan som drabbats av skadan fanns vållande eller någon annan omständighet som anges i 1 mom. 1–3 punkten, ska ersättningsansvaret fördelas mellan parterna med beaktande av alla faktorer som bidragit till skadan.

I 33 § 3 mom. i trafikförsäkringslagen föreskrivs att trots vad som föreskrivs i 1 och 2 mom., ska ersättning för personskada betalas till den skadelidande i sin helhet från försäkringen för det fordon där den skadelidande var passagerare eller förare, och att andra skadelidande får välja vilket av de delaktiga fordonens försäkring som ersättningen betalas från. Därefter fördelas ansvaret mellan försäkringsbolagen enligt 51 §.

I 47 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen föreskrivs att om någon uppsåtligen åsamkat sig själv en personskada, betalas ersättning endast till den del som övriga omständigheter bidragit till att skadan uppkommit. Om någon av grov oaktsamhet medverkat till uppkomsten av den personskada han eller hon lidit, kan ersättningen sänkas eller förvägras enligt vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Tillämpade bestämmelser i vägtrafiklagen

Enligt 3 § i vägtrafiklagen (729/ 2018) ska en vägtrafikant för undvikande av fara och skada följa trafikreglerna och iaktta den omsorg och försiktighet som krävs med hänsyn till omständigheterna. Trafiken får inte i onödan hindras eller störas.

Enligt 5 § i vägtrafiklagen ska ett fordons hastighet och avstånd till andra vägtrafikanter anpassas till vad trafiksäkerheten kräver med beaktande av vägens skick, vädret, väglaget, sikten, fordonets belastning och lastens art samt andra omständigheter. Kontrollen över fordonet måste kunna behållas i alla trafiksituationer. Ett fordon måste kunna stannas på den del av den framförvarande vägen som går att överblicka och i alla förutsägbara situationer.

Enligt 24 § 2 mom. 3 punkten i vägtrafiklagen ska ett fordon som svänger till vänster väja för mötande trafik.

Enligt 25 § i vägtrafiklagen ska ett fordon som har väjningsplikt tydligt och i god tid visa sin avsikt att väja genom att sänka hastigheten eller stanna.

Om bedömning av ersättningsansvaret och medverkan

Den fråga som det gäller att avgöra är hur man vid en trafikskada där mer än ett motorfordon är delaktigt ska bedöma arten av de olika delaktigas vållande och orsakssambandet mellan deras förfarande och den uppkomna skadan.  När ansvarsfördelningsgrunden är vardera partens eventuella vållande, alltså försummelse av skyldigheten att iaktta sådan omsorg som krävs med hänsyn till omständigheterna, kan en sänkning av en enskild parts ersättningar på grund av hens egen medverkan till skadans uppkomst inte bedömas utan att man först avgör frågan om inbördes ansvarsfördelning mellan dem som är delaktiga i trafikskadan.

Utgående från en parts egen medverkan kan ersättningen sänkas enligt vad som i det enskilda fallet är skäligt. Skälighetsbedömningen anknyter nära till bestämmelsen om fördelning av ersättningsansvaret i 33 § i trafikförsäkringslagen, där det föreskrivs att om vardera partens förfarande har bidragit till skadans uppkomst ska ersättningsansvaret fördelas mellan parterna med beaktande av alla faktorer som bidragit till skadan.

Om ansvarsgrunden är tillämplig enbart på den ene av de delaktiga, kan ersättningen för den andre delaktiges del inte minskas på grund av medverkan, eftersom det då inte finns ett orsakssamband mellan hens förfarande och skadeföljden.      

Ersättningsansvar

Nämnden konstaterar att husvagnen i kollisionsögonblicket var i färd med att långsamt svänga till vänster i en korsning och att dess förare var skyldig att väja för mötande trafik, och därmed också för motorcykeln. Avståndet från en korsning med trafikljus till olycksplatsen är ca 330 meter, och det har inte anförts att sikthinder förekom på den sträckan. Vädret var klart. Enligt vad husvagnsföraren berättat såg han ingen på siktsträckan innan han började svänga till vänster. Han lade märke till motorcykeln först när den hade kört in i husvagnens sida.

I rättspraxis (t.ex. HD 2020:22) och i vedertagen ersättningspraxis för trafikskador har väjningsplikten bedömts mycket strängt på så sätt att utgångspunkten vid en skada är att den som har väjningsplikt är ersättningsskyldig. Frågan kan emellertid bedömas på ett annat sätt, om det går att visa att motpartens förfarande har stridit mot trafikreglerna och det här förfarandet har haft ett orsakssamband med trafikskadans uppkomst. Om motpartens förfarande varit helt oförutsett från den väjningspliktiges synpunkt, befrias den väjningspliktige från ersättningsansvar.

Nämnden anser att det utifrån den rekonstruktion som den haft tillgång till och vittnesutsagorna i undersökningsanmälan har visats att motorcyklistens hastighet innan inbromsningen började var minst 109–116 km/h, medan hastighetsbegränsningen i området var 60 km/h. Därmed var motorcyklistens överhastighet synnerligen stor, i strid med trafikreglerna. Avgörande med tanke på hur ersättningsansvaret ska fördelas är om hans förfarande i den rådande situationen kan anses ha varit helt oförutsett från husvagnsförarens synpunkt. Motorcykeln startade efter att ha stått stilla, före kollisionen hann den köra mer än 300 meter på ett vägavsnitt som bildade en flack kurva. Inbromsningsspåren började 65 meter före kollisionspunkten.

Husvagnsföraren har berättat att hen inte alls lade märke till motorcykeln före kollisionen. Nämnden anser det vara sannolikt, med beaktande av vad som har framförts angående avstånd och motorcyklistens körhastighet, att när husvagnen började svänga till vänster hade motorcykeln redan hunnit så långt från trafikljusen att husvagnsföraren när vänstersvängen inleddes borde ha lagt märke till den annalkande motorcykeln.

Nämnden anser utifrån den framlagda utredningen att trafikskadan orsakats enkom av vållande hos den väjningspliktige husvagnsföraren.  

Egen medverkan

Om den skadelidande av grov oaktsamhet medverkat till uppkomsten av den personskada han eller hon lidit, kan ersättningen för personskador sänkas med 1/3 eller mer eller förvägras enligt vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Förvägrande eller sänkning av ersättningen förutsätter att det visas att den uppkomna personskadan helt eller åtminstone delvis har ett orsakssamband med den skadelidandes förfarande. När försäkringsbolaget hänvisar till en begränsningsbestämmelse vilar bevisbördan på bolaget.

I sin bedömning av fördelningen av ersättningsansvaret har nämnden ansett att trafikskadan helt och hållet orsakades av den ena partens vållande. Motorcyklistens förfarande har därmed inget orsakssamband med trafikskadan. Nämnden anser att de ersättningar som ska betalas ut med anledning av att motorcyklisten omkommit inte kan sänkas eller förvägras enligt 47 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen. 

Nämnden var enig.