Ersättningsbarhet. LV 10/248

Ersättningsbarhet

LV 10/248

Nämndens plenum

Uppgifter om händelseförloppet

A hade 1999 varit passagerare i en personbil som kördes av en person som var påverkad av alkohol och andra rusmedel. Föraren hade av hovrätten dömts till fängelsestraff för bl.a. körning under påverkan av rusmedel enligt 23 kap. 3 § (960/1976) i strafflagen, sådan paragrafen lydde när gärningen inträffade. A hade varit medveten om förarens berusningstillstånd när han satte sig i bilen. Försäkringsanstalten hade år 2000 meddelat A ett beslut om jämkning av ersättningen på grund av medvållande.         

A hade i en skrivelse till försäkringsanstalten år 2009 åberopat högsta domstolens avgörande HD 2005:145 och anhållit om ny behandling av ärendet samt om ersättning fullt ut för sina skador. Försäkringsanstalten hade i sitt ersättningsbeslut konstaterat att ersättningsbeslutet hade fattats i enlighet med då gällande lagstiftning och rättspraxis och att ersättningsärendet inte skulle tas upp till ny behandling.

Med anledning av A:s anhållan om utlåtande var det i nämnden fråga om huruvida ärendet skulle tas upp till ny behandling och huruvida A var berättigad till ersättning från trafikförsäkringen.

Enligt anhållan om utlåtande har högsta domstolen meddelat ett prejudikat i ett fall där det också var fråga om tolkning av 7 § i trafikförsäkringslagen. Beslutet som meddelats 30.12.2005 (HD 2005:145) ändrar enligt A ersättningsriktlinjerna retroaktivt, och lagliga hinder för ny behandling av ersättningen finns inte.

Försäkringsanstalten konstaterade i sitt bemötande med anledning av anhållan om utlåtande att högsta domstolens prejudikat inte ändrar ersättningsriktlinjerna retroaktivt. A:s personskada ska därmed inte ersättas med stöd av trafikförsäkringen, och ersättningsärendet tas inte upp till ny behandling.  Ersättningsbeslutet hade fattats i enlighet med då gällande lagstiftning och rättspraxis.

Nämndens utlåtande

Bestämmelsen i 7 § 3 mom. (656/1994) i trafikförsäkringslagen lydde som följer vid den tidpunkt då skadan inträffade: Har någon åsamkat sig personskada vid framförande av fordon i sådant tillstånd att alkoholhalten i hans blod under eller efter färden uppgick till minst 1,2 promille eller han hade minst 0,60 milligram alkohol per liter i sin utandningsluft, eller har han förorsakat skadan då han annars har framfört fordon under sådan påverkan av alkohol eller annat rusmedel än alkohol eller under gemensam påverkan av alkohol och annat rusmedel att hans förmåga till felfria prestationer var kännbart nedsatt, betalas ersättning från fordonets försäkring endast om synnerligt skäl därtill föreligger. Vad ovan är sagt om förares rätt till ersättning gäller även passagerare, som befann sig i fordonet när skadan inträffade, även om han visste eller borde ha vetat att föraren befann sig i ovan nämnt tillstånd.

Försäkringsanstalten har år 2000 meddelat ett ersättningsbeslut i ärendet där den ansåg att A visste eller åtminstone borde ha vetat att föraren var så pass påverkad av alkohol och vissa andra rus- och läkemedel att hans körförmåga var avsevärt nedsatt. A hade haft tillfälle att varsebli förarens tillstånd. Trots det hade han satt sig i bilen. Försäkringsanstalten ansåg med stöd av 7 § 3 mom. (656/1994) i trafikförsäkringslagen att den inte var skyldig att ersätta A:s skador från trafikförsäkringen. A hade inte väckt talan i domstol med anledning av försäkringsanstaltens ersättningsbeslut.

Högsta domstolen har 30.12.2005 meddelat prejudikat HD 2005:145 om tolkning av 7 § 3 mom. (656/1994) i trafikförsäkringslagen. I högsta domstolens avgörande var det alltså fråga om passagerarnas rätt till ersättning från trafikförsäkringen i en situation där de hade varit passagerare i en bil som kördes av en berusad person. Högsta domstolen konstaterade i sin slutledning att enbart det faktum att passagerarna frivilligt och medvetna om förarens berusningstillstånd hade befunnit sig i en bil som hade körts av en berusad person och genom detta förfarande hade godtagit den ökade olycksrisk som förarens berusningstillstånd medförde inte innebar en sådan självförvållad skada till följd av vilken passagerarnas rätt till ersättning för sina personskador skulle kunna begränsas.  

I ärendet är det ostridigt att anmälan om trafikskada har gjorts till försäkringsanstalten inom den tid som föreskrivs i 11 § i trafikförsäkringslagen. Efter det att anspråket har framställts inom utsatt tid och försäkringsanstalten har gett ett negativt eller delvis negativt ersättningsbeslut med anledning av anspråket ska talan med anledning av ett sådant beslut enligt 74 § i lagen om försäkringsavtal väckas inom tre år efter det att parten fått skriftligt besked om försäkringsgivarens beslut och om denna tidsfrist, annars går talerätten förlorad.

Försäkringsanstaltens ersättningsbeslut är avsett att stå fast efter utgången av den tidsfrist som anges i 74 § i lagen om försäkringsavtal.  Detta är ägnat att främja rättsfriden och rättssäkerheten, då ett beslut efter en viss lagstadgad tidsfrist kan konstateras vara slutligt. Tidsfristen gäller också situationer där rättspraxis preciseras senare, t.ex. till följd av prejudikat från högsta domstolen.

I det aktuella fallet har försäkringsanstalten gett det första ersättningsbeslutet år 2000. Enligt vad som sägs i ersättningsbeslutet har A i en bilaga till beslutet getts information om hur beslutet får överklagas. Efter ersättningsbeslutet preciserades rättspraxis som följd av det prejudikat som högsta domstolen meddelade 30.12.2005. A har i en skrivelse som getts in till försäkringsanstalten i september 2009 bett försäkringsanstalten behandla ärendet på nytt. A har därmed begärt ny behandling av ärendet senare än tre år efter det att ersättningsbeslutet gavs, och därför är försäkringsanstaltens beslut att inte ta upp ärendet till ny behandling korrekt.  

Nämnden var enig.