Frånvaro av skadeanmälan. Ansvarsgrund. LV 23/1187, LV 23/1202 ja LV 23/1350

Bedömning av ansvarsgrunden, när den ena av parterna i en anmäld trafikskada inte hade gjort en skadeanmälan.

Plenum 7.10.2024

LV 23/1187, 23/1202 och LV 23/1350

Nämndens plenum behandlade tre fall som alla var sådana att det gällde att bedöma om tillräckliga bevis för en trafikskada och för den andra partens ersättningsansvar fanns, när den andra som hade uppgetts vara part i trafikskadan inte hade gjort någon skadeanmälan och inte hade deltagit i utredningen över huvud taget. 

Enligt nämndens erfarenhet har de här fallen där någon som varit delaktig i en kollision inte reagerar på försäkringsbolagets begäran om att ge in en skadeanmälan tyvärr blivit vanligare.

I samtliga fall som behandlades var 33 § i trafikförsäkringslagen en central bestämmelse. I dess 1 mom. föreskrivs att när en skada som ett fordon har orsakat drabbar ett annat fordon eller ett spårtrafikfordon som rör sig på skenor eller en person eller egendom som fanns i ett sådant fordon, ersätts inte skadan från det förstnämnda fordonets försäkring, om inte skadan har orsakats av

1) vållande hos fordonets ägare, innehavare, förare eller passagerare,

2) att fordonet rörde sig eller stod på ett sätt som strider mot trafikreglerna, eller

3) fordonets bristfälliga skick eller felaktiga lastning.

Enligt 33 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen ska ersättningsansvaret fördelas mellan parterna med beaktande av alla faktorer som bidragit till skadan, om det också hos den part i skadan som drabbats av skadan fanns vållande eller någon annan omständighet som anges i 1 mom. 1–3 punkten.

Skadeståndsskyldigheten i fråga om trafikskador avgörs i enlighet med trafikförsäkringslagens och skadeståndslagens bestämmelser samt utifrån den utredning som nämnden har att tillgå.

För att det ska vara möjligt att ersätta skadorna på ett fordon från den trafikförsäkring som tecknats för det andra fordonet ska den som söker ersättning visa att skadan åtminstone delvis orsakades av vållande hos föraren av det andra fordonet eller uppkom i och med någon annan omständighet på det andra fordonets sida som anges i 33 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen.

Nämnden konstaterade i sina avgöranden att en rättvis handläggning förutsätter att alla parter i ett ärende ges tillfälle att lägga fram sin syn på den anmälda trafikskadan. Enligt nämndens uppfattning medverkar den part som är oskyldig till en trafikskada i allmänhet till utredningen av ärendet i stället för att förhålla sig helt passiv till försäkringsanstaltens försök att få kontakt. Det gäller också att beakta att den som orsakat en skada inte får dra nytta av sin passivitet till nackdel för den skadelidande. När man bedömer bevisningen i ett försäkringsfall kan därför enligt nämnden den ena partens passivitet beaktas vid prövningen av bevisvärdet hos den andra partens skadeanmälan.

Eftersom det ändå kan finnas flera orsaker till att försäkringsanstalten blir utan ett svar anser nämnden att ersättningsansvar inte kan åläggas enbart på grund av passivitet. Till stöd för ersättningsansvar behövs utöver skadeanmälan också andra bevis; till exempel att spåren av skadan passar ihop med parternas fordon och med den skademekanism som uppgetts. I sista hand avgör nämnden ansvarsfrågan utgående från en helhetsbedömning som bygger på fri bevisprövning på basis av det skriftliga material som förelagts nämnden i vart och ett fall. 

I två av de fall som handlagts framställdes begäran om rekommendation till avgörande av den ena partens försäkringsbolag, i ett fall framställdes begäran om rekommendation till avgörande av den försäkringstagare från vars trafikförsäkring skadorna på den andra partens fordon hade ersatts. 

Gemensamt för fallen var att det förutom skadeanmälan som gjorts av den som yrkat på ersättning inte hade lagts fram för nämnden någon teknisk utredning om huruvida spåren av skadan stämde med den skademekanism som angetts, att inga ögonvittnesutsagor om händelsen fanns och att polisen inte hade besökt skadeplatsen. I två av fallen fanns inte heller några fotografier som verifierade spåren av skadan.

I två fall kom nämnden fram till att det inte på ett tillräckligt sätt hade bevisats att skadan hade orsakats av vållande hos den andra parten eller någon annan omständighet på dennes sida som ligger till grund för ersättningsansvar. I ett av fallen kom nämnden efter att ha bedömt utredningen om den anmälda skadan som helhet fram till att det fanns tillräckliga bevis för orsakandet av trafikskadan och för den passiva partens ansvarsgrund. I det sistnämnda fallet påverkades överstigandet av beviströskeln bland annat av att den som sökt ersättning hade gett in en detaljerad och konsekvent berättelse samt av att vardera försäkringstagaren bodde i samma stad där skadan hade inträffat., den andra parten hade identifierats tillförlitligt och fotografier som visade skadorna på ersättningssökandens fordon stödde ersättningssökandens redogörelse för skademekanismen.