Närståendes rätt till ersättning för psykiskt lidande. LV 08/330

Närståendes rätt till ersättning för psykiskt lidande

LV 08/330 nämndens plenum

A, som körde en personbil, hade börjat passera en korsning. I A:s körriktning är vägtrafikanterna skyldiga att väja för dem som kommer från den korsande vägen, eftersom ett trafikmärke som anger att det är obligatoriskt att stanna inför korsningen (STOP-märke) satts upp. Efter det att A hade börjat passera korsningen hade B, som kom från vänster ur A:s körriktning sett, kommit samtidigt med sin personbil. B:s fart hade varit avsevärt högre än hastighetsbegränsningen på platsen tillät, och B:s bil körde in i vänstra sidan på A:s bil. A omkom i de skador han ådrog sig vid trafikskadan.

Försäkringsbolaget ansåg att det inte fanns förutsättningar att betala skade-stånd för lidande. Det konstaterade att A:s änka och barn som hade yrkat på ersättning för lidande var i 5 kap. 4 a § i skadeståndslagen avsedda personer som stått den omkomne nära. B hade också vållat A:s död genom grov oaktsamhet. Allmänna förutsättningar för att betala ersättning förelåg alltså.

Försäkringsbolaget konstaterade ytterligare att det utöver allmänna förutsättningar krävdes att utbetalningen av ersättning också prövades vara skälig. Vid denna prövning beaktas det nära förhållandet mellan den omkomne och den som yrkar ersättning, gärningens art och övriga omständigheter. I det aktuella fallet har förhållandet mellan dem som yrkat på ersättning och den omkomne utan tvekan varit mycket nära. Olycksfallsrisken är dock alltid klart större i samband med trafik än inom de flesta andra livsområden. Både de som rör sig i trafiken och deras närmaste är medvetna om den förhöjda risken. Med avseende på de närståendes lidande saknar det i allmänhet betydelse vilket slag av trafikskada som lett till dödsfallet. Ersättning för lidande i samband med trafikskador kan därför komma i fråga endast i exceptionella fall. I det aktuella fallet har B:s körsätt omedelbart före trafikskadan varit grovt oaktsamt till följd av den avsevärda fortkörning han ägnat sig åt. Risken för att råka ut för en trafikskada till följd av detta tillvägagångssätt är avsevärt förhöjd. Enligt utredningen i ärendet är trafikskadan dock inte förknippad med sådana exceptionella förhållanden, t.ex. grov likgiltighet för säkerheten för andra som rör sig på vägen, som förutsätts bl.a. i högsta domstolens avgöranden HD 2002:83 och 2004:48 som gällt utdömande av ersättning för lidande. I det aktuella fallet har det således inte funnits någon grund för att betala ersättning för lidande.

A:s änka och barn yrkade i sin anhållan om utlåtande på att 6 000 euro skulle betalas till var och en av dem i ersättning för lidande.

Som motivering till anhållan om utlåtande konstaterade de att B enligt en laga-kraftvunnen dom som Åbo hovrätt meddelat hade gjort sig skyldig till grovt äventyrande av trafiksäkerheten och dödsvållande. Försäkringsbolaget hade i sitt ersättningsbeslut konstaterat att allmänna förutsättningar för ersättning förelåg, dvs. att de som sökt ersättning var sådana närstående som nämns uttryckligen i 5 kap. 4 a § i skadeståndslagen och att döden hade vållats genom grov oaktsamhet. De som sökt ersättning och den omkomne A hade stått varandra nära, alldeles som försäkringsbolaget hade konstaterat i sitt ersättningsbeslut.

Hur allvarlig och grov gärningen varit framgick enligt dem som anhöll om utlåtande genom att B hade överskridit den största tillåtna körhastigheten avsevärt genom att köra åtminstone 100 kilometer i timmen trots att den största tillåtna körhastigheten var 50 kilometer i timmen. B hade inte heller bromsat när han närmade sig korsningen, trots att han måste ha lagt märke till A:s bil i god tid före korsningen. B hade försökt väja för A:s bil och detta var en stor och helt opåkallad risktagning. Körningen hade ägt rum i en tätort mitt på dagen, varvid skaderisken hade varit mera framträdande än annars på grund av den övriga trafiken. B:s förfarande hade inneburit ansenlig och helt obefogad risktagning som äventyrade andras säkerhet. Genom gärningen hade de andra vägtrafikanternas säkerhet äventyrats grovt. A hade slumpmässigt och utan egen förskyllan fallit offer för B:s fullkomligt hänsynslösa framfart. B:s körhastighet gick inte att förutse och det hade inte funnits någon chans att undgå kollisionen. A:s död var en följd av B:s grova och uppsåtliga trafikbrott. Omständigheterna motsvarade de omständigheter som beskrivs i högsta domstolens avgörande HD 2004:48, varför ersättning för lidande bör beviljas. Med beaktande av rättsnormen för detta avgörande, det nära förhållandet mellan dem som yrkat ersättning och A, gärningens art och övriga omständigheter var det skäligt att betala ersättning för lidande.

I sitt svaromål med anledning av anhållan om utlåtande konstaterade försäkringsbolaget att allmänna förutsättningar för ersättning för lidande förelåg men däremot inte särskilda förutsättningar och att ersättning därför inte kunde betalas.

Försäkringsbolaget anförde ytterligare att A hade kommit från en väg som var försedd med STOP-märke. Också A:s förfarande hade bidragit till uppkomsten av trafikskadan, även om Y i sitt ersättningsbeslut hade ansett att B:s tillvägagångssätt inneburit grov oaktsamhet. I ärendet hade det inte heller visats någon sådan utredning att B skulle ha beslutat att låta bli att bromsa när han närmade sig korsningen. B hade instinktivt försökt väja för A:s bil, men till denna del var det inte fråga om medveten risktagning.

Enligt ersättningspraxis för trafikförsäkringens del ska ersättning för lidande betalas endast i exceptionella situationer. I det aktuella fallet förelåg det inte sådana exceptionella omständigheter på basis av vilka ersättning för lidande bör betalas.  

Nämndens utlåtande

Enligt 1 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen som ska tillämpas på skadan ersätts skada, som i följd av motorfordons användning i trafik åsamkats person eller egendom från den trafikförsäkring som meddelats för fordonet. Enligt 6 § 1 mom. (361/1993) i samma lag bestäms ersättning för trafikskada enligt 5 kap. 2-5 § och 7 kap. 3 § i skadeståndslagen. Enligt 5 kap. 4 a § (61/1999) i skadeståndslagen har föräldrar, barn och make till den som har omkommit samt andra med dem jämförbara personer som stått den omkomne särskilt nära rätt till ersättning för det lidande som dödsfallet orsakat, om personens död vållats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och dömande av ersättning prövas skäligt med beaktande av det nära förhållandet mellan den omkomne och den som yrkar ersättning, gärningens art samt övriga omständigheter.

Försäkringsbolaget hade i sitt ersättningsbeslut konstaterat att de andra förutsättningarna för fastställande av ersättning förelåg i ärendet men att det med beaktande av gärningens art och övriga omständigheter inte kunde anses skäligt att betala ersättning. Frågan i nämnden gällde således om det i ärendet med beaktande av gärningens art och övriga omständigheter existerar lagstadgade grunder för att fastställa ersättning för lidande.

Såsom högsta domstolen konstaterat i sina avgöranden HD 2004:48 och 2008:79 utgör ersättning för lidande enligt 5 kap. 4 a § i skadeståndslagen till sin karaktär en gottgörelse för lidande som närmast kan jämställas med en känsla av sorg och förlust till följd av den oväntade förlusten av en närstående människa. Det huvudsakliga syftet med ersättningen för lidande är att underlätta sorgearbetet och hjälpa den sörjande att komma över den oväntade förändring i livet som den plötsliga förlusten av en närstående framkallat. Med beaktande av ersättningens karaktär och syfte är det befogat att anse att skäligheten i att döma ut ersättning bör prövas i första hand med avseende på den som yrkar ersättning. Uppmärksamhet vid skälighetsprövningen bör därmed särskilt ägnas åt det nära förhållandet mellan den som yrkar ersättning och den omkomne, och det gäller att bedöma hur en på detta sätt närstående persons död med beaktande av den dödsframkallande gärningens art och övriga omständigheter kan inverka på lidandet i fråga om den som yrkar på ersättning. Bestämmelsen om ersättning är ändå avsedd att vara en undantagsbestämmelse; rätt till ersättning enligt den har bara närstående till personer som fallit offer för grova brott mot liv. Vid dödsfall som inträffat i vägtrafik gäller det att förhålla sig mera restriktiv till utdömande av ersättning än när det är fråga om uppsåtliga brott mot liv (HD 2008:79). Vid prövningen gäller det således att tillmäta också gärningens art betydelse.  

Nämnden konstaterade att det vid prövning av om det är skäligt att betala ersättning är nödvändigt att beakta dels det nära förhållandet mellan den omkomne och dem som yrkar på ersättning, dels gärningens art och övriga omständigheter. I det aktuella fallet har ersättningsyrkandet framförts av den omkomnes maka och av den omkomnes barn som när trafikskadan inträffade var 17 respektive 19 år och bodde i samma hushåll som den omkomne. På det sätt som framgår av försäkringsbolagets ersättningsbeslut är det ställt utom tvivel att de som yrkar på ersättning har stått den omkomne A särskilt nära. Detta talar för att ersättning beviljas.

Beträffande gärningens art konstaterade nämnden att B såsom framgår av hovrättens dom hade haft en hastighet av 102-103 kilometer i timmen på en väg där den största tillåtna körhastigheten var 50 kilometer i timmen. Bilen som B hade kört hade således överskridit den största tillåtna körhastigheten på ett sådant sätt att det är av betydelse när ärendet bedöms. B har uppsåtligen brutit mot trafikreglerna, som finns till för att bl.a. trygga de andra vägtrafikanternas säkerhet. Vid körning med en hastighet av mer än 100 kilometer i timmen i en tätort är det också en beaktansvärd möjlighet att en olycka inträffar. B hade emellertid kört en förkörsberättigad väg och A hade på det sätt som ett s.k. STOP-märke anbefaller varit skyldig att väja för B:s bil. Vägtrafik är förknippad med risken för att trafikskador inträffar oberoende av om trafikreglerna i ett enskilt fall följs eller inte. Var som en som rör sig på vägarna och deras närstående måste vara beredda på en sådan risk. B:s körhastighet har i och för sig ökat möjligheten för en trafikolycka, men den aktuella trafikskadan har enligt nämndens bedömning inte avvikit så mycket från en normal trafiksituation och från den olycksrisk som är förknippad med den att det med beaktande av gärningens art skulle vara skäligt att betala ersättning.

Betalningen av ersättning för det lidande som dödsfall vållar är avsedd att vara en exceptionell företeelse, och ersättningen är på det sätt som refereras ovan avsedd närmast för närstående till personer som fallit offer för grova brott mot liv. Nu är det inte fråga om ett uppsåtligt brott mot liv. Även om ersättningsyrkandet har framställts av den omkomnes maka och av den omkomnes barn som vid tidpunkten för dödsfallet varit 17 respektive 19 år och bott hemma, anser nämnden med beaktande av gärningens art inte att det på det sätt som avses i 5 kap. 4 a § (61/1999) i skadeståndslagen är skäligt att betala ersättning. 

Nämnden rekommenderade därmed inte att försäkringsbolagets ersättningsbeslut skulle ändras.

Nämnden var enig.