Parkeringsplats. Backning. Skuldfördelning. LV 03/991

Parkeringsplats. Backning. Skuldfördelning. LV 03/991

På parkeringsplatsen utanför en affär hade två fordon backat ut på körvägen mellan parkeringsrutorna från parkeringsrutor som låg på motsatta sidor om körvägen. Fordonen kolliderade så, att fordon 1:s bakparti hade träffat vänstra bakhörnet på fordon 2.

Försäkringsbolaget hade i sitt ersättningsbeslut ansett att skadan hade uppstått genom vardera förarens vållande till lika stora delar, och det hade ersatt hälften av reparationskostnaderna för fordon 2 från trafikförsäkringen för fordon 1. Föraren i fordon 2 bad trafikskadenämnden avge ett utlåtande om skuldfördelningen, eftersom han ansåg att han inte hade gjort sig skyldig till vållande.

Nämnden konstaterade i sitt utlåtande att i synnerhet 20 § i vägtrafiklagen, där det sägs att fordon inte får backas eller vändas på väg, om detta inte kan ske utan fara eller hinder för andra, bör beaktas när parternas skuld bedöms. Enligt vedertagen ersättningspraxis anses en skada ha orsakats genom båda parternas vållande till lika stora delar, om båda före sammanstötningen har backat samtidigt, åtminstone delvis. Bedömningen kan emellertid påverkas av att det bevisas att den ena parten har slutat att backa och stannat sitt fordon i god tid före sammanstötningen.

På basis av den utredning som lagts fram i ärendet och med beaktande av fordonens uppskattade rörelser och kollisionsplatsen ansåg nämnden att det hade blivit bevisat att fordonen hade backat samtidigt, åtminstone delvis. Avgörande vid bedömningen av skuldfördelningen var enligt nämnden frågan om föraren i fordon 2 hade bevisat att han hade stannat sitt fordon i god tid före sammanstötningen. Nämnden ansåg att även om föraren i fordon 2 eventuellt har fått sitt fordon att stanna före sammanstötningen, har detta inte skett i så god tid att omständigheten skulle inverka på skuldfördelningen mellan förarna. Båda förarna ansågs därmed av oaktsamhet ha försummat skyldigheten att förvissa sig om att backningen kunde ske utan fara.

Eftersom skadan ansågs ha orsakats genom båda förarnas vållande till lika stora delar rekommenderade nämnden inte någon ändring av försäkringsbolagets ersättningsbeslut.