Passagerarens medverkan till skada. Förarens berusningstillstånd. LV 06/734

Passagerarens medverkan till skada LV 06/734

Nämndens plenum

A var passagerare i en personbil som slungades av vägen. Enligt ett utlåtande av Folkhälsoinstitutet som gällde alkoholhalten i blodet vid provtagningsögonblicket var alkoholhalten i blodet hos B, som hade kört bilen, 1,5 timmar efter körningen som resultat av parallellbestämningar 2,27 ‰ efter att uppskattningen av felrisken hade dragits av. När avkörningen inträffade var B:s högra underben gipsat ända upp till knävecket.

Trafikskadenämnden hade 19.4.2005 i samma trafikskadeärende gett ett utlåtande om sänkning av ersättningen från trafikförsäkringen enligt 7 § 1 mom. (1144/2002) i trafikförsäkringslagen med anledning av de personskador som A hade drabbats av. Nämnden ansåg då att det var skäligt att sänka ersättningen med en tredjedel (1/3) på grund av A:s grova oaktsamhet.

Försäkringsbolaget bad nu trafikskadenämnden ge ett utlåtande i A:s ärende bl.a. i fråga om bestående lyte och men samt sveda och värk.

Trafikskadenämnden meddelade som förberedande åtgärd försäkringsbolaget att den skulle ta upp ärendet till förnyad behandling beträffande minskningen på grund av medvållande och gav bolaget tillfälle att avge utredning om bolagets ståndpunkt till frågan om minskning på grund av medvållande med beaktande av den princip beträffande lagtolkningen som framgår av högsta domstolens dom 2005:145.

Bolaget konstaterade i sitt uttalande att A och föraren B vid förundersökningen hade framfört delvis motstridiga uppgifter om händelserna före trafikskadan och att de till trafikskadenämnden inlämnade utlåtandena hade uppvisat ännu större motstridigheter i förhållande till det utlåtande som föraren hade gett vid polisundersökningen. Bolaget hänvisade till nämndens utlåtande i ärendet LV 05/52, enligt vilket nämnden ansåg att det hade klarlagts att A hade haft möjlighet att observera att föraren hade varit alkoholpåverkad vid körningens början. Med beaktande av förarens starka berusningstillstånd och det faktum att förarens bilkörning hade försvårats av ett gipsat underben ansåg bolaget fortfarande att A hade bidragit till uppkomsten av sin personskada genom grov oaktsamhet.

Försäkringsbolaget konstaterade ytterligare att rättspraxis enligt allmänna rättsprinciper inte har retroaktiv inverkan på fall som redan har avgjorts. Vidare försätter förnyad behandling av fallen de skadelidande i ojämlik ställning med avseende på om deras ärende tas upp till förnyad behandling i trafikskadenämnden eller ej efter att rättspraxis har ändrats. Beslut om ersättning som inbegrep minskning på grund av medvållande och inkluderade anvisningar för sökande av ändring hade getts 21.10.2004, och beslutet hade inte överklagats. Bolaget ansåg således att minskningen på grund av medvållande inte bör tas upp till ny behandling för A:s del.

A gav ett svaromål med anledning av bolagets uttalande. I svaromålet ansåg A att det inte borde vara något oklart i saken, eftersom det i B:s förhörsberättelse tydligt hade nämnts när A hade skjutsats av B. A konstaterade att de utredningar om händelserna som hade getts redan i samband med den tidigare behandlingen i nämnden och vittnesutsagorna redogjorde för händelseförloppet. A berättade också att han just inte fäste sig vid B:s tillstånd då han satte sig i bilen eftersom han hade grälat med B föregående dag och eftersom han hade varit verkligt trött. Säkerhetsbälte hade A inte använt eftersom körsträckan var så kort. A ansåg att ingen trafikskada skulle ha uppkommit om inte B hade blivit skrämd av en hund som sprang ut på vägen.

Till A:s svaromål hade det fogats ett utlåtande av B, enligt vilket försäkringsbolaget hade misstolkat dennes utsaga i förhörsprotokollet. B berättade att han hade åkt iväg till A:s åker med sin bil och A med traktor. De stannade där i omkring en timme, B i sin bil vid åkerkanten och A med traktor och balare på åkern. Enligt B satt A i hans bil enbart när de återvände från åkern.

NÄMNDENS UTLÅTANDE

Minskning på grund av medvållande

Nämnden konstaterade att försäkringsbolaget år 2004 hade gett ett ersättningsbeslut enligt vilket den ersättning som skulle betalas till A på grund av personskador som uppkommit vid en trafikskada minskades med en tredjedel (1/3) med stöd av 7 § 1 mom. (1144/2002) i trafikförsäkringslagen. Efter att A hade bett trafikskadenämnden ge ett utlåtande i ärendet gav nämnden ett utlåtande i ärendet LV 05/52. Enligt utlåtandet ansåg nämnden att den minskning på grund av medvållande som bolaget hade gjort var skälig.

Högsta domstolen har 31.12.2005 gett prejudikat HD:2005:145, där högsta domstolen ansåg att 7 § 3 mom. (656/1994) i trafikförsäkringslagen kunde och därmed också skulle tolkas på det sätt som förutsätts i gemenskapsrätten. Med beaktande av bestämmelserna i rådets direktiv 84/5/EEG och 90/232/EEG och syftena med dem, så som Europeiska gemenskapernas domstol har tolkat dem, ansåg högsta domstolen att det inte är förenligt med direktiven att vägra betala ersättning till passagerare i ett fordon från trafikförsäkringen på schablonmässiga grunder som utgår från förarens grad av berusningstillstånd. När passageraren däremot själv har medverkat till uppkomsten av sin skada bör det på basis av fakta i vart och ett fall separat bedömas vilken betydelse detta medvållande har för rätten till ersättning. Enligt gemenskapsrätten kan ersättningen dock begränsas endast när omständigheterna vid händelsen har varit exceptionella, och begränsningen får inte vara oproportionerlig. Högsta domstolen ansåg att det under de omständigheter som rått i det aktuella fallet av enbart det faktum att de skadelidande hade varit medvetna om förarens berusningstillstånd och frivilligt hade befunnit sig i bilen och att de genom detta förfarande hade godtagit den högre olycksrisk som hörde samman med förarens berusningstillstånd inte följde en sådan självförvållad skada med anledning av vilken deras rätt till ersättning för personskador skulle ha kunnat begränsas.

Enligt nämndens uppfattning borde också 7 § 1 mom. (1144/2002) i trafikförsäkringslagen redan när ställning första gången togs till förutsättningarna för minskning på grund av medvållande ha tolkats på det sätt som förutsätts i gemenskapsrätten med iakttagande av de principer som framgår av högsta domstolens prejudikat. Då hänsyn dessutom tas till att varken försäkringsbolagets ersättningsbeslut eller trafikskadenämndens utlåtande kan vinna laga kraft ansåg nämnden att den kan behandla frågan om minskning på grund av medvållande i detta sammanhang trots sitt tidigare utlåtande i ärendet LV 05/52.

Med beaktande av tolkningen av trafikförsäkringslagen i enlighet med direktiven ansåg nämnden att A inte genom grov oaktsamhet hade medverkat till uppkomsten av sin personskada enbart på den grund att han hade befunnit sig i bilen medveten om förarens berusningstillstånd och om den nedsatta förmåga att köra bil som följde av förarens gipsade ben samt om den förhöjda olycksrisk som dessa faktorer ledde till. Ersättningarna till A borde därmed inte sänkas med åberopande av 7 § 1 mom. (1144/2002) i trafikförsäkringslagen.

Nämnden var enig.