Säkerhetsbälte. Medverkan. LV 22/1037

MEDVERKAN

Det gällde att bedöma om underlåtenhet att använda säkerhetsbälte är sådan grov oaktsamhet som avses i trafikförsäkringslagen. Nämnden bedömde att underlåtenheten att använda säkerhetsbälte i det här fallet sannolikt hade förvärrat den uppkomna person-skadan, alltså uppfylldes kravet på ett orsakssamband mellan det klandervärda förfarandet och skadeföljden. På de grunder som framgår närmare av rekommendationen till avgörande kom nämnden fram till att underlåtenheten att använda säkerhetsbälte ensam inte gjorde att förfarandet var grovt oaktsamt, även om den kan beaktas vid den samlade bedömningen av graden av oaktsamhet. Att underlåtenhet att använda säkerhetsbälte inom ramen för något annat säkerhetssystem, t.ex. den lagstadgade olycksfallsförsäkringen, leder till att ersättningen sänks inverkar inte när graden av oaktsamhet bedöms enligt trafikförsäkringslagen.

UPPGIFTER OM HÄNDELSEFÖRLOPPET

Den skadelidande omkom när den personbil som hen körde kolliderade med en paketbil som kom från motsatt håll. Den skadelidande använde inte säkerhetsbälte.  

BEGÄRAN OM REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Försäkringsanstalten föreslog i sin begäran om rekommendation till avgörande att de ersättningar från trafikförsäkringen som betalas efter den skade-lidande sänks med ½ på grundval av den skadelidandes medverkan. Den skadelidande hade underlåtit att iaktta 90 § i vägtrafiklagen, där det föreskrivs att föraren och passagerarna under körning ska använda ett bilbälte som är monterat för sittplatsen eller vara fastspända i någon annan i fordonet monterad skyddsanordning. Försäkringsanstalten hänvisade till den bestämmelse i 47 § i trafikförsäkringslagen som handlar om uppsåt eller grov oaktsamhet och konstaterade att de ersättningssänkningar i trafikskadeärenden som görs på grund av grov oaktsamhet har varit mellan 1/3 och 1/1.

Att risken för att skadas är större om man inte använder säkerhetsbälte i ett fordon är en omständighet som var och en som tagit körkort känner till eller åtminstone borde känna till utgående från körkortsutbildningen och allmän livserfarenhet. En person som underlåter att använda säkerhetsbälte tar en medveten risk som innebär att sannolikheten för att skadas i en skadesitua-tion är betydligt större än om säkerhetsbältet är fastspänt. Det är fråga om ett grovt oaktsamt förfarande, om underlåtenheten att använda säkerhetsbälte kan anses vara den huvudsakliga orsaken till personskadans svårighetsgrad. Detta synsätt har också besvärsnämnden för olycksfallsärenden i enlighet med sin vedertagna avgörandepraxis tillämpat i de avgöranden som det hänvisas till i begäran om rekommendation till avgörande. Enligt försäkrings-anstaltens bedömning är den betydelse som underlåtenheten att använda säkerhetsbälte tillmäts när graden av oaktsamhet bedöms inte en omständighet som allmänt bör bedömas på olika sätt inom ersättningssystemen. Det spelar ingen roll om den resa där säkerhetsbälte inte används är en arbetsfärd eller företas under fritiden.

På de här grunderna ansåg försäkringsanstalten att underlåtenhet att använda säkerhetsbälte redan i sig, men särskilt när körförhållandena är dåliga, är en omständighet som innebär att den skadelidande har tagit en medveten risk att drabbas av en betydande personskada.  Det bör anses att den skadelidande genom grov oaktsamhet medverkat till uppkomsten av sin egen personskada, och därför bör ersättningen sänkas med ½ på grund av medverkan.

REKOMMENDATION TILL AVGÖRANDE

Tillämpliga bestämmelser

Enligt 1 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen (460/2016) innehåller lagen i fråga bestämmelser om ersättning för person- och sakskador som orsakas av användning av motorfordon i trafik.

I 47 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen föreskrivs att om någon uppsåtligen åsamkat sig själv en personskada, betalas ersättning endast till den del som övriga omständigheter bidragit till att skadan uppkommit. Om någon av grov oaktsamhet medverkat till uppkomsten av den personskada han eller hon lidit, kan ersättningen sänkas eller förvägras enligt vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Enligt trafikförsäkringslagens förarbeten (RP 123/2015 rd, detaljmotiveringen s. 86–87) ska skälighetsbedömningen utföras som en helhetsbedömning av graden av oaktsamhet och den skadelidandes förfarande. Det är fråga om grov oaktsamhet när den skadelidande har uppfattat en risk för stor skada och förhållit sig likgiltigt till denna risk. Grov oaktsamhet kan ta sig uttryck t.ex. som betydlig överhastighet med tanke på omständigheterna.

Enligt 1 § 1 mom. i lagen om trafik- och patientskadenämnden (959/2019) har nämnden till uppgift att ge rekommendationer till avgörande och avge utlåtanden i enskilda ersättningsärenden enligt trafikförsäkringslagen (460/2016), lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen (626/1991) och patientförsäkringslagen (948/2019) och att vid behov också ge allmänna rekommendationer om tillämpningen av dessa lagar. När trafik- och patient-skadenämnden ger rekommendationer till avgörande beaktar den vid sidan av den framlagda utredningen de ersättningsinstruktioner som den i syfte att förenhetliga ersättningspraxis har gett.

Bedömning av medverkan

I det här fallet var det fråga om en frontalkrock mellan en paketbil och en personbil. Till följd av krocken omkom personbilsföraren. Enligt förundersökningsprotokollet inträffade trafikskadan i dagsljus på en snöig permanent-belagd väg i ett glesbygdsområde. På grund av blåst och virvlande snö var trafikförhållandena på platsen krävande. Enligt den polispatrull som kom till platsen var sikten framåt bara några meter på grund av snöyran. Parterna och vittnena har också berättat att sikten var dålig när krocken inträffade. Efter krocken stod fordonen front mot front mitt på vägen med mittlinjen under sig.

Av förundersökningsprotokollet framgick att vartdera fordonets front hade tryckts ihop kraftigt vid krocken. Skadorna på personbilen var större än skadorna på paketbilen. I vindrutan på personbilen som den skadelidande hade kört fanns det ett hål framför förarsätet, och rattkransen hade tryckts mot instrumentbrädet.

Enligt polisundersökningen hängde den skadelidandes säkerhetsbälte löst vid sidan, och bälteslåset hade inte gått upp. Enligt vad räddningsmanskapet noterade var den skadelidandes säkerhetsbälte inte fastspänt. En person som hade varit passagerare i den skadelidandes bil berättade att den skadelidande hade för vana att låsa upp säkerhetsbältet medan bilen transporterades på en färja och uppenbarligen hade glömt att spänna fast bältet när bilen körde av färjan. Skadeplatsen låg omkring 2,5 km från färjplatsen.

Enligt det rättsmedicinska utlåtandet om dödsorsaken orsakades den skade-lidandes död av svåra skador som uppkommit vid trafikolyckan. De svåraste skadorna konstaterades i bröstkorgen och buken. Som underliggande döds-orsak angavs i dödsattesten krosskador i bröstkorgen, krossad lever samt bäcken-, knäskåls- och lårbensfrakturer.

Nämnden bedömde att skadorna i bröstkorgen och buken sannolikt hade blivit allvarligare därför att den skadelidande inte hade använt säkerhetsbälte. Om den skadelidande hade använt säkerhetsbälte skulle skadorna sannolikt ha varit lindrigare. Därmed finns det ett sannolikt orsakssamband mellan den uppkomna personskadans omfattning och den skadelidandes förfarande.   

Enligt 90 § i vägtrafiklagen ska föraren och passagerarna under körning använda ett bilbälte som är monterat för sittplatsen eller vara fastspända i någon annan i fordonet monterad skyddsanordning.

För att de ersättningar för personskada som betalas efter den skadelidande ska kunna sänkas med stöd av 47 § i trafikförsäkringslagen, dvs. med anledning av den skadelidandes medverkan, behöver det i ärendet för det första kunna visas att den skadelidandes förfarande har haft ett orsakssamband med den uppkomna personskadan och dess omfattning. Det gäller dessutom att visa att den skadelidande genom grov oaktsamhet har medverkat till uppkomsten av personskadan.

Nämnden konstaterade att vad trafikförsäkringen beträffar har högsta domstolen meddelat ett enda prejudikat, HD 1999:93, om grov oaktsamhet. I rättsfallet hade en passagerare som ägde bilen uppmuntrat föraren att hålla synnerligen hög överhastighet. 

Enligt nämndens uppfattning bör man när graden av oaktsamhet bedöms beakta bl.a. aktsamhetspliktens vikt, vad en försummelse av aktsamhets-plikten innebär för skaderisken samt hur långvarig försummelsen av aktsamhetsplikten varit. Det är fråga om en samlad bedömning där de ovannämnda faktorerna granskas och där det prövas om skadan kunde ha undgåtts genom ett annat förfarande. Det gäller dessutom att beakta de övriga omständigheterna kring skadefallet. 

Ett förfarande anses vara grovt oaktsamt, om den skadelidande måste ha förstått att hens egen verksamhet ökar skaderisken men trots det har tagit en medveten risk utan att bry sig om att en skada kan uppstå. Oaktsamhetens art ska bedömas från fall till fall utgående från en utredning om omständigheterna. Underlåtenhet att använda säkerhetsbälte kan därmed inte ensam betraktas som en omständighet som leder till att ersättningen sänks.

Det är ostridigt att den skadelidande hade underlåtit att iaktta den ovan refererade vägtrafiklagsbestämmelsen om användning av bilbälte. Det som passageraren berättade i samband med utredningen tyder på att den skadelidande hade glömt att ta på säkerhetsbältet när hen körde iväg från färjan. Det finns inte tillgång till utredning om huruvida den skadelidande under den ca 2,5 km långa färden före olyckan hade varit medveten om att hen inte hade säkerhetsbältet på sig.

Krocken berodde emellertid inte på underlåtenheten att använda säkerhetsbältet. På grund av underlåtenheten att använda säkerhetsbältet blev den personskada som uppkom sannolikt svårare än vad den skulle ha varit om bältet hade varit i bruk. Trots det besvärliga föret bör den skadelidande inte ha uppfattat att underlåtenhet att använda säkerhetsbälte sannolikt leder till en personskada. Det har inte visats att den skadelidande i övrigt har gått oaktsamt till väga – det saknas utredning om att situationshastigheten varit för hög eller körbeteendet i övrigt varit nonchalant. Vid en samlad bedömning av skadefallet ansåg nämnden att den skadelidande i och med att hen underlät att använda säkerhetsbältet hade gått oaktsamt till väga, men att det ändå inte kan anses att hen på det sätt som avses i 47 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen av grov oaktsamhet medverkat till uppkomsten av den personskada hen lidit. Därför bör de ersättningar som betalas med anledning av den uppkomna personskadan inte sänkas. 

Nämnden var enig.