Sakskada. Ersättningsbar skada. Hund. LV 19/1872, LV 20/248

SAKSKADA. ERSÄTTNINGSBAR SKADA.

LV 19/1872

LV 20/248

Nämndens plenum 12.6.2020

I det ena (LV 19/1872) av två fall som behandlats i nämnden var det fråga om beloppet av ersättning till följd av att en hund dött, i det andra (LV 20/248) var det fråga om det ersättningsgilla beloppet av kostnader för vård av en hund som skadats. De juridiska frågorna handlade i båda fallen om huruvida ersättningsbeloppet är begränsat till djurets värde och i vilken mån djurets värde kan beaktas i beloppet av ersättning för vårdkostnader samt hur djurägarens skyldighet att förhindra och begränsa skada ska bedömas. Enligt nämndens ståndpunkt var ersättningsbeloppet inte begränsat till djurets värde, men när ersättningen för vårdkostnader bedömdes skulle hänsyn tas till de omständigheter som nämns i utlåtandena, bl.a. djurets värde vid skadetidpunkten.

UPPGIFTER OM HÄNDELSEFÖRLOPPET LV 19/1872

Den som anhöll om utlåtande och hens hund blev överkörda av en bil på ett övergångsställe. Utgående från undersökningar som utfördes på en veterinärstations jourmottagning kom man fram till att skadorna var så allvarliga att hunden måste avlivas.

Den som anhöll om utlåtande yrkade på att försäkringsbolaget skulle ersätta anskaffningspriset för en valp av samma ras, veterinärstationens räkning (klinikavgift plus jourförhöjning, avgift för ingrepp, UL- och röntgenundersökning, begravningstjänst) och den utrustning som gick förlorad tillsammans med hunden (läderrem, nosgrimma, halsband).

Försäkringsbolaget konstaterade i sitt ersättningsbeslut att när en hund omkommer till följd av en trafikskada bör hundens värde vid skadetidpunkten ligga till grund för ersättningsbeloppet. Kostnaderna för sakskador kan inte vara större än sakens (föremålets) värde. Eftersom ersättningen för anskaffning av en hund var större än vårdkostnaderna hade försäkringsbolaget inte för avsikt att betala ytterligare ersättning.

UPPGIFTER OM HÄNDELSEFÖRLOPPET LV 20/248

Den som anhöll om utlåtande var ägare till en hund som på sin egen gårdsplan blev under hjulet på ett fordon. Till följd av trafikskadan ådrog sig hunden en höftfraktur, och lårbenet gick ur led.

Den som anhöll om utlåtande yrkade på att försäkringsbolaget skulle ersätta kostnaderna för att transportera hunden till en veterinär och kostnaderna för att behandla hundens skador. Enligt verifikaten hade hunden undersökts och sövts ner på veterinärstationen, och röntgen- och ultraljudsundersökningar hade utförts. Följande dag hade hundens ledband rekonstruerats medan hunden var nedsövd. Efter det hade veterinären besökts tre gånger, och senare resekerades ännu lårbenshuvudet.  

Försäkringsbolaget konstaterade i sitt ersättningsbeslut att högst hundens värde 750 euro betalas i ersättning för vårdkostnaderna.

NÄMNDENS UTLÅTANDE

Tillämpliga bestämmelser och rättsnormer

Enligt 1 § i den trafikförsäkringslag som gällde när skadan inträffade (460/2016) innehåller lagen bestämmelser om ersättning för person- och sakskador som orsakas av användning av motorfordon i trafik.

Enligt 37 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen bestäms ersättning för sakskada i enlighet med 5 kap. 5 § i skadeståndslagen, om inte något annat föreskrivs i denna lag.

Enligt 5 kap. 5 § i skadeståndslagen ska vid sakskada ersättas kostnaderna för reparation av saken och andra omkostnader till följd av skadan samt värdeminskning eller värdet av förstört eller förskingrat gods och därtill minskning i inkomst eller uppehälle.

Enligt 14 § i djurskyddslagen (247/1996) ska vilda djur som är sjuka, skadade eller annars i hjälplöst tillstånd hjälpas, om det är möjligt. Är djuret dock i sådant tillstånd att det är uppenbart grymt mot det att hålla det vid liv, ska djuret avlivas eller avlivningen ombesörjas.

Enligt 4 § (464/2016) i lagen om trafikskadenämnden har nämnden i uppgift att främja enhetligheten i ersättningspraxis genom att ge utlåtanden och allmänna tillämpningsrekommendationer i ersättningsärenden enligt trafikförsäkringslagen. I syfte att förenhetliga praxis i ärenden som gäller ersättande av trafikskada har nämnden meddelat normer och instruktioner som den har beaktat vid sidan av den framlagda utredningen när den gett sitt utlåtande.

Utlåtande

Frågorna som skulle avgöras gällde innehållet i och beloppet av ersättningar för en sällskapshunds död eller för kostnaderna för behandling av en sällskapshund.

Nämnden konstaterade att djur i skadeståndsrätten jämställs med föremål, så skador som drabbar dem ersätts i enlighet med bestämmelserna i skadeståndslagen om ersättning för sakskador. Begreppet sakskada är vidsträckt och inbegriper skada på all sådan egendom som inte tar sig uttryck enbart i förmögenhetsskada. Att föremål förstörs eller tar skada är sakskador, men en ersättningsgill sakskada kan också ta sig uttryck i att användningen av ett föremål förhindras.

Frågan om huruvida, och i vilken mån, man som sakskada bör ersätta reparationskostnader som överstiger föremålets värde är oklar juridiskt sett eftersom prejudikat saknas. Högsta domstolen i Sverige har i sina prejudikat NJA 2001 s. 65 konstaterat att kostnaderna för reparationen bör vara rimliga från skadevållarens synpunkt, så som regel ska återanskaffningskostnaden för ett föremål betraktas som reparationskostnadernas maximibelopp. I vissa fall kan dock den skadelidandes intresse av att få reparera föremålet vara så rimligt att skäliga reparationskostnader som överstiger gängse värde kan ersättas. I ett av de fall som presenteras i referatet och gällde kostnaderna för att behandla en katt som blivit biten av en hund ansågs kattägaren ha rätt att få ersättning för vårdkostnaderna, eftersom det inte hade framkommit att dessa varit medicinskt ogrundade och eftersom kostnaderna för vården inte översteg vad en kattägare normalt kan antas vara beredd att ta på sig. Ett på motsvarande sätt motiverat beslut fattades i det andra fallet som presenteras i referatet; det gällde en hund som hade skadats av en annan hund. 

Principen vid trafikskador är att full ersättning betalas till följd av trafikskada, dvs. att den skadelidande ska försättas i den ställning där han eller hon skulle ha varit om trafikskadan inte hade inträffat. Denna princip innebär ändå inte att den som äger föremålet (i detta fall sällskapsdjuret) genom att hänvisa till detta ska ha rätt att få ersättning för vårdkostnader som är flerfaldigt högre än föremålets värde.

När en hund omkommer till följd av en trafikskada ska hundens värde vid skadetidpunkten användas som grund för ersättningsbeloppet. När tillförlitlig bevisning som gäller skadans belopp antingen inte står att få eller kan fås endast med svårighet kan skadan uppskattas, i enlighet med den rättsprincip som framgår av 17 kap. 2 § i rättegångsbalken.

Nämnden har i sitt tidigare avgörande LV 07/589 konstaterat att en hunds försäkringsvärde inte är ett direkt uttryck för hundens värde vid skadetidpunkten. Enligt nämndens uppfattning kunde anskaffningspriset för en ny valp i princip betraktas som hundens värde vid skadetidpunkten; övriga för fallet specifika omständigheter bör dock beaktas samtidigt. I det nämnda fallet ansågs det att 900 € var en tillräcklig ersättning för en 11 år gammal golden retriever, trots att summan var mindre än anskaffningspriset för en valp.

Vården av ett skadat djur kan vara motiverad från veterinärmedicinsk synpunkt trots att prognosen är oviss. Det är också i linje med principen om begränsning av skada att man – även i det fallet att prognosen är dålig – först i görligaste mån utreder möjligheterna att ge djuret vård. Samtidigt är det orimligt ur skadevållarens perspektiv, om skadevållaren är ansvarig för att ersätta alla kostnader för vård av djuret också i det fallet att de överstiger djurets värde många gånger om.

Vid tolkning av 5 kap. 5 § i skadeståndslagen är djur såtillvida av annan beskaffenhet än andra föremål att det ofta händer att djur kan förstöras, dvs. beslut att avliva djur kan fattas, först efter att de har undersökts och fått vård. Till denna del skiljer sig dock situationen inte väsentligt från t.ex. situationer där ett fordon skadas och man också i inlösningssituationer utöver fordonets gängse värde vid behov ersätter kostnaden för att bogsera fordonet från skadeplatsen till en bilverkstad, kostnaderna för skadebesiktning och om så behövs kostnaderna för att skrota fordonet. 

Enligt nämndens uppfattning bör 5 kap. 5 § i skadeståndslagen inte tolkas restriktivt så att den ersättningsgilla skadan när det är fråga om djur alltid är begränsad till djurets värde strax före skadan. Denna ståndpunkt får stöd i högsta domstolens beslut HD 1982 II 123, där det bestämdes att en hästs gängse värde strax före skadan plus veterinärkostnaderna för vård av hästen, som senare avlivades, skulle ersättas. Likaså konstaterades i högsta domstolens beslut HD 10.2.1981 nr 2650 att det gällde att utöver det obetydliga värdet av träd som fällts ersätta den förlust av landskapsvärden som trädfällningen hade orsakat.

Enligt nämndens uppfattning gäller det i fall av detta slag att avgöra frågan om sakskadans storlek från fall till fall. När ersättningen bedöms ska det beaktas åtminstone i vilken mån djurägaren haft tid att överväga åtgärderna med avseende på skyldigheten att begränsa skada, hur stora vårdkostnaderna är i förhållande till djurets värde, hur pass motiverade vårdåtgärderna är från veterinärmedicinsk synpunkt och med avseende på djurskyddslagens bestämmelser samt vilken objektivt bedömbara betydelse djuret har för ägaren (t.ex. ledar- och servicehundar). Enligt nämndens synsätt kan däremot det affektionsvärde som ett sällskapsdjur från ägarens synpunkt har inte betraktas som grund för att ersätta andra vårdkostnader än sådana som behövs för att utreda skadan och är av typ första hjälpen samt kostnaderna för avlivning och begravning av djuret när vårdkostnaderna överstiger djurets gängse värde många gånger om.

LV 19/1872

Vid skadetidpunkten var hunden 7 år, och den genomsnittliga livslängden för hundar av rasen i fråga är 10–12 år enligt uppgifter på internet. Av den utredning som nämnden hade tillgång till framgick inga omständigheter som pekade på att den ersättning som försäkringsbolaget hade betalat utifrån gängse värde för hunden och för den utrustning som gick förlorad med den skulle ha varit för liten för att täcka deras värde. 

Enligt nämndens uppfattning var de åtgärder som vidtogs på veterinärstationen, inklusive begravningstjänsten, i detta fall motiverade och kunde inte anses vara orimligt stora. Därför skulle de kostnader som veterinärstationen hade fakturerat ersättas enligt faktura. Däremot skulle varken kostnaderna för att under tidigare år ha dresserat hunden som nu avlivades eller kostnaderna för att dressera den valp som köptes i stället och arbetsinsatsen i samband med dressyren inte ersättas som sakskada.

LV 20/248

Vid skadetidpunkten var hunden, som var av blandras, nästan 7 år. Av den utredning som nämnden hade tillgång till framgick inga omständigheter som pekade på att den ersättning som försäkringsbolaget hade betalat för hunden skulle ha varit för liten för att täcka des värde.

Nämnden ansåg att försäkringsbolaget utöver de 750 euro som redan hade beviljats i ersättning skulle ersätta som sakskada kostnaderna för det första besöket på veterinärstationen och resekostnaderna i samband med det besöket. Enligt nämndens bedömning skulle, i avsaknad av närmare utredning, dessa kostnader för det första veterinärbesöket ha räckt för att täcka kostnaderna för att undersöka hundens skador och avliva hunden; detta skulle i det här fallet anses utgöra ersättningens maximibelopp.

Nämnden var enig när båda utlåtandena gavs.