Skuldfördelning. Plötslig inbromsning. Älg. LV 04/7
Skuldfördelning. Plötslig inbromsning. LV 04/7
A, som körde en personbil längs riksväg 1, satte i gång med att köra om två personbilar som körde framför honom, varvid han använde en omkörningsfil. När A passerade det främre fordonet, en personbil som kördes av B, stötte han ihop med en älg som kommit ut på vägen från vänster. Sammanstötningen var så kraftig att älgen föll mot höger i A:s färdriktning sett, in i den fil som B och C använde. B bromsade och touchade älgen. C, som körde bakom B, bromsade även han efter att ha blivit varse situationen, men han fick inte sitt fordon att stanna utan kolliderade med bakpartiet på det fordon som B körde.
Försäkringsbolag 1, som hade beviljat C:s bil en trafikförsäkring och som B ansökte om ersättning hos, ansåg att C inte hade vållat skadan på det sätt som avses i 8 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen. Skadorna på B:s fordon ersattes således inte från trafikförsäkringen för C:s fordon. Försäkringsbolag 1 ansåg att C hade hållit ett tillräckligt avstånd till det framförkörande fordonet, som var B:s, även om avståndet uppenbarligen hade kortats av då B:s fordon sänkte farten. Att älgen kom ut på vägen och att B stannade var överraskande och oförutsägbart från C:s synpunkt.
B bad nämnden avge ett utlåtande om skuldfördelningen, eftersom han ansåg att C hade försummat att hålla ett tillräckligt säkerhetsavstånd till B:s bil.
Nämnden konstaterade i motiveringen till sitt utlåtande att B vid förundersökningen har berättat att han varit på väg mot Åbohållet på riksväg 1 när han i trakten av Suomusjärvi blev omkörd av en personbil. En kort stund efter omkörningen såg B att bromsljusen på det omkörande fordonet tändes och strax därefter såg han älgen framför det. Det omkörande fordonet kolliderade med älgen, som till följd av sammanstötningen föll in i den fil som B använde. B hann bromsa, men touchade älgen ändå. Genast efter att ha stött samman med älgen såg B i backspegeln att ett fordon närmade sig hans bil och kolliderade med dess bakparti. Sammanstötningen var förhållandevis kraftig och till följd av den trycktes bakpartiet på B:s bil ihop. B kunde inte säga hur stort avståndet mellan den påkörande bilen och hans eget fordon hade varit före olyckan.
C har vid förundersökningen berättat att han varit på väg mot Åbohållet längs riksväg 1. I trakten av Suomusjärvi hade han framför sig det fordon som B körde. De kördes båda om av det fordon som A körde. Vid omkörningen saktade B farten, varvid avståndet mellan B och C minskade. Strax efter omkörningen såg C att det fordon som hade kört om dem kolliderade med en älg och att älgen föll in i den fil som B och C använde. Också B:s fordon stötte samman med älgen trots att det bromsade. C bromsade kraftigt efter att ha varseblivit situationen, men kunde inte stanna bilen utan stötte samman med bakpartiet på B:s bil. C har ansett att han före omkörningen hållit ett tillräckligt säkerhetsavstånd till den framförkörande bilen.
Enligt förundersökningsprotokollets anmälningsdel är hastighetsbegränsningen på platsen där olyckan hände 100 km/h. Enligt parterna var hastighetsbegränsningen i skadeområdet 80 km/h. B har vid förundersökningen uppskattat sin körhastighet före kollisionen till ca 80 km/h och C sin till ca 70 km/h. Trafikskadan inträffade 14.11.2003 kl. 16.55 i mörker. Vägavsnittet var inte belyst. Vägytan var bar och mörk. C har i sin skadeanmälan berättat att avståndet mellan fordonen före den första inbromsningen hade varit ca 50-60 meter.
När en trafikskada som förorsakats av ett motorfordon har drabbat ett annat motorfordon ersätts skadan med stöd av 8 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen från det förstnämnda motorfordonets försäkring bara om skadan har vållats av detta fordons ägare, förare eller passagerare eller uppkommit till följd av att fordonet rörde sig eller stod på ett sätt som stred mot trafikreglerna eller att fordonet var i bristfälligt skick.
Om vållande eller annat sådant förhållande som sägs i 1 mom. förekom även på den sida där skada uppkom, må rätten enligt 8 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen bestämma, med beaktande av alla till skadan bidragande omständigheter, i vad mån och till vem ersättning skall utgå.
För att skadorna på B:s fordon skall kunna ersättas från trafikförsäkringen för C:s fordon med stöd av det ovan nämnda lagrummet gäller det att visa att skadan har förorsakats genom C:s vållande eller genom något annat förhållande på hans fordons sida som nämns i lagrummet.
Vid prövningen av C:s skuld till trafikskadan gäller det i synnerhet att beakta 23 § 1 mom. i vägtrafiklagen, enligt vilket ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver med beaktande bland annat av vägens skick, vädret, föret, sikten, fordonets belastning och lastens art samt trafikförhållandena. Hastigheten skall vara sådan att föraren behåller herraväldet över fordonet. Fordonet skall kunna stannas på den del av den framförvarande körbanan som föraren kan överblicka och i alla situationer som kan förutses. Dessutom gäller det att beakta 10 § i vägtrafiklagen, enligt vilken avståndet till framförkörande fordon skall anpassas så, att risk för påkörning inte föreligger, även om detta fordon stannas.
På basis av den inlämnade utredningen är det ostridigt att A när omkörningsfilen börjat har satt i gång med att köra om de fordon som kördes av B och C. Strax efter omkörningen, medan A ännu befann sig i omkörningsfilen, har en älg sprungit ut på vägen och A:s fordon har kolliderat med den. Älgen har fallit in i den fil som B och C använt, varvid också B har stött samman med älgen trots sin inbromsning. C har inte förmått stanna sitt fordon i tid, utan kolliderat med det fordon som B kört.
Nämnden ansåg utifrån den inlämnade utredningen att B:s plötsliga inbromsning och stannande på grund av att en älg kommit ut på vägen har varit oförutsägbart för C. Trots att B uppenbarligen har saktat farten vid A:s omkörning, anser nämnden att B:s inbromsningar har legat så nära varandra i tid att C inte har hunnit anpassa avståndet till B så att det skulle ha blivit säkrare, och således kan detta inte förutsättas av C med stöd av vägtrafiklagen. Dessutom har C haft sämre sikt än B när det gäller de händelser som inträffat framför B och därmed också kortare tid att reagera på plötsliga situationer. Det har inte heller visats att C skulle ha hållit en alltför hög körhastighet i relation till hastighetsbegränsningen i området eller de rådande förhållandena.
Med stöd av vad som anförts ovan anser nämnden att C inte har vållat skadan på det sätt som avses i 8 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen och att skadan inte heller har förorsakats genom något annat förhållande som avses i lagrummet. Skadorna på B:s fordon skall därmed inte ersättas från trafikförsäkringen för C:s fordon.
Enligt nämndens uppfattning har inte heller B kunnat förutse att en älg skulle komma ut på vägen, och B kan inte anses ha bromsat in i onödan i den aktuella situationen på det sätt som avses i 24 § i vägtrafiklagen. Således har B inte vållat trafikskadan.