Uppsåtlighet. Tillräknelighet. Övriga omständigheter. LV 05/1366

Uppsåtlighet. Tillräknelighet. Övriga omständigheter.

LV 05/1366 nämndens plenum

UPPGIFTER OM HÄNDELSEFÖRLOPPET

A hade avlidit i en trafikskada när den personbil som han framförde hade kört ut i fältet för mötande trafik och där kolliderat med en mötande fordonskombination.

Försäkringsbolaget ansåg att A hade vållat sin död uppsåtligen och vägrade med åberopande av 7 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen tillmötesgå de ersättningsanspråk som A:s dödsbo framförde.

A:s maka ansåg i sin anhållan om utlåtande att A hade varit i otillräkneligt tillstånd när han framkallade försäkringsfallet och att försäkringsbolaget därmed inte har haft rätt att vägra betala ut ersättning enligt trafikförsäkringslagen.

I sitt svaromål åberopade försäkringsbolaget 7 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen och 36 § 1 mom. i lagen om försäkringsavtal och ansåg fortfarande att A:s personskada inte bör ersättas på grundval av trafikförsäkringen.

NÄMNDENS UTLÅTANDE

Enligt 1 § i trafikförsäkringslagen (279/1959) ersätts skada som i följd av motorfordons användning i trafik åsamkats person eller egendom från trafikförsäkringen.

I 7 § 1 mom. (1144/2002) i trafikförsäkringslagen sägs att om någon uppsåtligen har vållat sig personskada, betalas ersättning endast i den mån övriga omständigheter bidragit till att skadan uppkommit. Har någon av grov oaktsamhet medverkat till uppkomsten av den personskada han lidit, kan ersättningen nedsättas eller förvägras enligt vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Nämnden konstaterade att det på basis av utredningen var ostridigt att A hade vållat sig en personskada på det sätt som avses i det ovan nämnda lagrummet och att anhållan om utlåtande gällde försäkringsbolagets rätt att åberopa lagrummet i fråga för att förvägra ersättning från trafikförsäkringen.

Ändringen (1144/2002) av 7 § i trafikförsäkringslagen har trätt i kraft 1.2.2003. I regeringens proposition angående ändring av 7 § i trafikförsäkringslagen (regeringens proposition 223/2002) konstateras att lagens 7 § 1 mom. innehåller bestämmelser om hur rätten att få ersättning på grundval av trafikförsäkringen påverkas om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vållat sig en personskada. Har någon uppsåtligen vållat sig en personskada, skall försäkringsbolaget i regel inte vara skyldigt att betala ersättning. Enligt propositionen har ersättningen till den skadelidande inom ersättningspraxisen vid trafikskador som baserar sig på uppsåtlighet i allmänhet förvägrats helt vid såväl person- som egendomsskador. Avsikten är att de bestämmelser som föreslås i 7 § 1 mom. inte skall ändra gällande ersättningspraxis.

Det är brukligt att anse att om den skadelidande då han eller hon framkallade försäkringsfallet befann sig i ett sådant sinnestillstånd att han eller hon inte skulle ha kunnat dömas till straff för brott och alltså var otillräknelig, kan inte den ersättningsskyldiga försäkringsanstalten åberopa uppsåtlighet som grund för förvägran av ersättning. Denna princip framgår av 36 § i lagen om försäkringsavtal (543/1994). Enligt en straffrättslig definition är gärningsmannen otillräknelig, om han eller hon vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett gravt förståndshandikapp, en allvarlig mental störning eller medvetanderubbning inte kan förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller om hans eller hennes förmåga att kontrollera sitt handlande av någon sådan anledning är nedsatt på ett avgörande sätt

Nämnden konstaterade att det enligt den ståndpunkt som formulerats i Försäkringsnämndens utlåtande VKL 264/01 vid bedömning av tillräkneligheten normalt bör anses vara tillräckligt att bedömningen kan grunda sig på tillgängliga psykiatriska uppgifter om den försäkrades tillstånd omedelbart före skadan.

Enligt utredningen i ärendet hade A åtminstone sedan 13 års ålder haft psykiska symtom av varierande grad som krävt behandling. A hade lidit av långvarig depression och dessutom uppgavs A ha haft några kortvariga perioder av psykotisk störning. Från maj 1998 till december 2001 och från februari 2004 till januari 2005 hade han fått vård vid mentalvårdsbyrån; diagnosen var båda gångerna akut psykotisk störning med vanföreställningar som främsta symtom. Vid ingången av den sistnämnda vårdperioden hade A börjat få neuroleptisk medicinering och mediciner mot depression. Under hösten hade han drabbats av psykotiska symtom som hade lindrats av den påbörjade medicineringen. Under vårens lopp hade tillstånd av rädsla förekommit på nytt hos A några gånger, men allt som allt hade hans tillstånd blivit mindre labilt, och i oktober hade det beslutats att den neuroleptiska medicineringen skulle upphöra på grund av biverkningar. A hade redan under våren slutat äta medicin mot depression. A började få antipsykotisk medicin mot sina sömnstörningar. Han hade i december börjat få svårt att sova, men inte börjat använda medicinen mot sömnstörningar. Den sista mottagningen på mentalvårdsbyrån hade ägt rum tio dagar före trafikskadan och då hade A inte befunnits vara psykotisk.

Enligt A:s maka hade A dagen före trafikskadan berättat att han hade sovit endast en timme, och han hade helt tappat aptiten under de tre sista dagarna. Den dag då trafikskadan inträffade hade A med avvikelse från de tidigare planerna velat besöka mentalvårdsbyråmottagningen ensam. Makan hade fått ett textmeddelande om saken från A per telefon strax före trafikskadan. Dagen efter trafikskadan hade makan i posten fått ett brev som A hade skrivit. Brevet var daterat dagen för trafikskadan och makan hade av textens innehåll förstått att det var ett avskedsbrev till henne. Dessutom hade makan hemma hittat en skrivelse som A hade författat och där det bland annat beskrivs en situation där en cykelåkande pojke blir påkörd av en lastbil. Enligt makan hade A inte nämnt sin avsikt att begå en självdestruktiv handling för andra.

Den andra parten i trafikskadan, fordonskombinationens förare, berättade att den bil som kördes av A hade kommit rakt emot fordonskombinationen omkring 4-5 sekunder före sammanstötningen. A hade inte bromsat alls och han hade sett rakt på fordonskombinationens förare när bilarna kolliderade.

I ett sakkunnigutlåtande som nämnden hade begärt konstaterades det att A vid tiden för trafikskadan hade uppvisat både psykotiska symtom och depressionssymtom. Dessutom hade det uppgetts att psykotiska symtom hade förekommit också omedelbart före trafikskadan, då A hade signalerat att han stod i beråd att begå självmord. Enligt utlåtandet hade A emellertid förstått innebörden av sitt förestående självmord, och hans psykiatriska sjukdomar hade inte heller försvagat hans iakttagelseförmåga. Ur psykiatriskt perspektiv var det inte möjligt att i utlåtandet tillförlitligt ta ställning till hur dels de psykotiska symtom, dels de depressionssymtom som uppträtt hos A hade påverkat hans motivation att begå självmord. I utlåtandet ansågs det att A:s psykiatriska symtom på sannolik nivå inte hade medfört att A skulle ha saknat förståndets bruk när han framkallade trafikskadan. De psykiska symtomen hade däremot kunnat nedsätta A:s tillräknelighet.

På basis av utredningen i ärendet ansåg nämnden att det var uppenbart att A när han framkallat trafikskadan hade lidit av såväl psykotiska symtom som depression. Vid sitt sista besök på mentalvårdsbyrån tio dagar före trafikskadan hade dock A inte befunnits vara psykotisk, och han hade inte konstaterats lida av schizofreni. A hade inte heller fått diagnosen personlighetssstörning eller impulskontrollstörning, och han hade inte vare sig någon neurologisk sjukdom eller något förståndshandikapp.

Även om innehållet i det meddelande som A skickade före trafikskadan tydde på en viss grad av psykotiskt tillstånd ansåg nämnden med beaktande av dels utredningen om A:s hälsotillstånd, dels i synnerhet det av nämnden inhämtade sakkunnigutlåtandet att det inte hade styrkts att A:s psykiska status före trafikolyckan skulle ha försämrats till den grad att han skulle ha kunnat anses vara helt otillräknelig. Nämnden ansåg inte att A hade varit oförmögen att förstå sin gärnings faktiska natur eller att hans förmåga att kontrollera sitt handlande hade varit avsevärt nedsatt av mentala skäl omedelbart före trafikskadan. A:s psykiatriska symtom måste dock anses ha medverkat till hans förfarande, dvs. A var i någon mån nedsatt tillräknelig.

Nämnden konstaterade att den i sin tidigare praxis med stöd av 36 § i lagen om försäkringsavtal har ansett att nedsatt tillräknelighet hos den skadelidande inte har utgjort en grund för betalning av ersättning, utan att ersättningen i dessa fall bör förvägras helt och hållet. Nämnden ansåg emellertid att den inverkan som nedsatt tillräknelighet har kan beaktas som en i 7 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen avsedd annan omständighet som bidrar till uppkomsten av skada. Nämnden bedömde att A:s psykiatriska symtom hade bidragit till uppkomsten av skada med en fjärdedel (1/4) och att motsvarande andel av skadan därför skulle ersättas på grundval av trafikförsäkringen.

Nämnden var enig.