Skador som har inträffat 1.1.2006 eller senare

 

Ersättningen till personer som fyllt 18 år

Ersättningen fastställs genom att först slå fast invaliditetsklassen till följd av skadorna. Därefter fastställs grundersättningen enligt invaliditetsklassen. Den egentliga ersättningen som betalas få man genom att multiplicera grundersättningen med åldersfaktorn. Varje levnadsår efter fyllda 18 år minskar ersättningsbeloppet fram till 75 års ålder.

Grundersättningsbeloppet beräknas utgående från grundbeloppet för en person som fyllt 18 år. Ersättningen beräknas så att som den skadelidandes ålder betraktas den verkliga åldern vid tidpunkten för skadan ökad med ett år (kalkylmässig ålder).

Åldersfaktor för personer i olika åldrar

Från grundersättningen avdras en procent för varje år med vilket den skadades kalkylmässiga ålder överstiger 18 år fram till 65 års ålder.
Från grundersättningen för en skadelidande som kalkylmässigt fyllt 65 år avdras (utöver avdraget på 47 procent för åldern 18–65) ytterligare två procent för varje helt år med vilket åldern överstiger 65 år fram till 74 års ålder (=kalkylmässig ålder 75 år). Från 75 års kalkylmässig ålder inverkar åldern inte längre minskande på ersättningen.

Ersättning till ung person när trafikskadan har inträffat 1.1.2006 eller senare

När den skadade är under 17 år vid skadetillfället bestäms ersättningen för bestående men till en början som ersättning till ung person, så att ersättningen gäller tiden från att det bestående menet förorsakats fram till 18 års ålder. Som ersättning betalas ett belopp enligt den skadades kalkylmässiga ålder vid skadetillfället. Som kalkylmässig ålder betraktas åldern vid skadetillfället ökad med ett år (se punkten om åldersfaktor).
Ersättningen fastställs genom att först slå fast invaliditetsklassen till följd av skadorna. Därefter fastställs grundersättningen utifrån tabellen över grundersättningar till en ung person enligt invaliditetsklassen. Detta grundbelopp multipliceras med ett tal som beräknas genom att den skadelidandes kalkylmässiga ålder vid tidpunkten för skadan dras av från 18. Detta ersättningsbelopp divideras till slut med 18, vilket ger ett belopp som täcker tiden från att det bestående menet förorsakats fram till 18 års ålder.

Från 18 års ålder betalas den egentliga ersättningen för bestående men enligt grundbeloppet för personer som fyllt 18 år.

 

Höjande faktor vid särskild försämring av livskvaliteten när trafikskadan har inträffat 1.1.2006 eller senare

Enligt 5 kap. 2 c § 2 mom. i skadeståndslagen kan en särskild försämring av den skadelidandes livskvalitet till följd av personskadan beaktas som en faktor som höjer ersättningen. Särskild försämring av den skadelidandes livskvalitet är en grund för höjning av ersättningen som ska tillämpas snävt. Förlusten av eller svårigheterna med de funktioner som är av betydelse med tanke på sedvanliga fritidssysselsättningar täcks i allmänhet med den egentliga ersättningen som betalas för bestående men.

Med livskvalitet avses vilka möjligheter den skadelidande har att leva ett fullvärdigt liv i enlighet med sina egna personliga vanor, förutsättningar och målsättningar.
Ersättningen ska på den grund som avses här höjas bara om personskadan försämrar den skadelidandes livskvalitet väsentligt mer än vad som i allmänhet är fallet när det gäller personer som tillfogats motsvarande personskador. Exempelvis kan sluten vård i sig inte anses utgöra en grund för höjning av ersättningen för bestående men.

En exceptionell förändring i den skadelidandes livsform eller livsmiljö kan utgöra en grund för höjning av ersättningen för bestående men. Ersättning för särskild försämring av livskvaliteten kan betalas till exempel när en person som aktivt utövat tävlingsidrott permanent förlorar sin rörelseförmåga eller när en mycket aktiv och målinriktad utövare av en hobbyverksamhet till följd av en trafikskada har förlorat förutsättningarna att fortsätta med denna hobby. Förlusten av möjligheterna att utöva sedvanliga motionshobbyer eller motsvarande är inte en grund för höjning av ersättningen för bestående men.

Som en särskild försämring av livskvaliteten kan också betraktas den omständigheten att den skadelidande sedan tidigare har lidit av en kroppsskada eller sjukdom och det bestående men som uppkommit genom trafikskadan försvårar dennes liv mer än vanligt. Som exempel kan nämnas en situation där en person med ett sensoriskt funktionshinder helt eller delvis åsamkas också ett annat sensoriskt funktionshinder.

När ersättningsbeloppet övervägs kan man använda följande riktgivande koefficienter:
- Koefficienten är 1,1 om den skadelidande före skadan aktivt och målinriktat i en förening eller någon sammanslutning av annat slag ägnade sig åt hobbyverksamhet som åsyftade deltagande i tävlings-, utställnings- eller utgivningsverksamhet eller uppträdanden på nationell nivå och där han eller hon redan hade uppnått resultat, eller om den skadelidandes livsform eller livsmiljö till följd av skadan genomgår en exceptionell förändring.
- Koefficienten är 1,3 om den skadelidandes i det föregående stycket avsedda verksamhet har varit internationell eller om den skadelidande redan före trafikskadan har saknat en extremitet och till följd av trafikskadan har förlorat också en annan extremitet.
- Koefficienten är 1,5 om den skadelidande redan före trafikskadan haft ett avsevärt sensoriskt funktionshinder och till följd av trafikskadan helt eller delvis har åsamkats också ett annat sensoriskt funktionshinder.
När koefficienten fastställs ska för hobbyns del beaktas hur länge och hur aktivt den har utövats och vilka resultat som presterats, svårighetsgraden av samverkan av den tidigare kroppsskadan eller sjukdomen och den skada som tillfogats genom trafikskadan och, i fall där livsformen och livsmiljön förändrats, förändringens omfattning och eventuella gynnsamma verkningar.

Koefficienter används inte om utövning av tävlingsidrott har varit professionellt.